”Man kunde likna ruinen vid en forntidsö, som har trotsat tidshavets översvämningar. – – – Men ruinen är inte bara ett stycke frusen tid. Den är också ett stycke nutid, flytande eller förflytande tid.” Det är svårt att inte få dessa rader av Carl Fehrman från Ruinernas romantik i tankarna när man stiger ned till Lars Kleens Ö på Kummelholmen. Redan byggnadens betongkropp ger associationer till ett mausoleum helgat okända storheter och ändamål.
Lars Kleen gör dock inga ruiner, men hans verk leder in betraktaren i samma tvetydiga tidslighet som dessa lämningar av ett förvittrat förflutet. Föreningen av absolut konkretion vad gäller material och utförande, och en närmast hallucinatorisk visuell pregnans, skapar en osäkerhet om deras plats i tiden. De finns här och nu, men varifrån kommer de? Har de färdats från ett avlägset förgånget, eller anlänt från en töcknig framtid – eller från ytterligare någon helt okänd dimension?
Ö är andra delen av en skulptural diptyk som tagit form i Kummelholmens nedlagda panncentral. Den första var Båt, som är närvarande som modell intill den nya installationen: på en gång farkost och vriden ryggrad efter ett ofantligt forntidsväsen. Delar av denna konstruktion finns också uppställda på den ramp som löper kring rummet i marknivå, och varifrån man kan blicka ned över Ö i det fönsterlösa, underjordiska bottenplanet.
Det nya verket har mycket mindre av konstruktion eller bygge än många av Kleens övriga arbeten. Det utgörs av en oval sandbädd vars mittaxel är en aning förskjuten i förhållande till det avlånga rummet. En stor del av denna oval täcks av en sprucken, lätt välvd skorpa, bestående av 137 oregelbundna betongkokor. Ur denna förtorkade mylla skjuter en stympad, enbent stege snett uppåt i en antydd spiralrörelse. Högre upp är några stegpinnar ersatta med trädgrenar, som om stegens trä plötsligt återfått sin växtkraft och skjutit grenar och skott som sedan förvissnat.
Ljussättningen av scenen lämnar rummets periferi i halvdunkel. Men här finns även andra inslag: i ena änden av rummet ett kullvält fragment av en stor balja med en golvbrunn framför, förankrad i rummets axel; i ett hörn ringlar sig en tross varv efter varv med den vilsna ändöglan i mitten; invid trappan som leder ned står en spade nedkörd i en sandhög; längs ena långväggen radar stentyngder från Ö upp sig, ombundna med lina. Och i mindre sidorum ger modeller och delar av tidigare verk ett dämpat eko.
Sammantaget formas här långsamt ett slags orakelspråk, eller en gåta utan lösning – säkerligen också för konstnären själv. Många av elementen har ju också en arketypisk dimension: den förödda jorden, trädet, stegen, spaden, ön, båten. Samtidigt finns de alla här: ”ett stycke nutid, flytande eller förflytande tid.” Vad kan vi göra med detta? Utsätta oss för det, låta det verka inom oss, se vart det leder känslor, tankar och associationer – och på nytt ompröva det vi kommer fram till.
John Sundkvist
Foto: Jan Watteus, Torbjörn Johansson/Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120. Utställningen pågår 10 november 2018 – 13 januari 2019
