Publicerad 09 augusti 2014 Av I Recensioner Med 2513 Visningar

Kristoffer Nilson på Tullhuset Dalarö

bild 1Sommarsäsongen innebär vanligtvis stängda gallerier. Men galleristerna verkar inte kunna hålla sig och har börjat öppna sommargallerier på semesterorten. Till exempel har Magnus Karlssons galleri öppnat en sommarfilial i Hellvi Kännungs på Gotland. Anette och Axel Mörner har sitt sommargalleri i det gamla vackra Tullhuset på Dalarö där de hitintills i sommar visat tre utställningar. Tullhuset byggdes på 1700-talet av Gustav III efter Erik Palmstedts ritningar och är kulturminnesmärkt sedan 30-talet. Det innebär att galleriet inte är den vanliga vita kuben utan rummen är i sitt ursprungliga utförande med första rummet med blå väggar och det andra med bruna, vilket är både en utmaning och en tillgång för utställarna beroende på hur konsten ställs i relation till det. Nu visas en utställning av målaren Kristoffer Nilson producerad av Anette Mörner.

Kristoffer Nilson visar konceptuella målningar med utgångspunkt i fraktsedlar och andra blanketter. Målningarna görs i en långsam och teknisk process där rätt färg är viktigt och läggs på i lager på lager som i slutändan vattenslipas. Tekniken gör att målningarna får en nästan magisk finish där inte ett spår av handen är synligt. Vid första anblicken är det svårt att avgöra om de är målade, tryckta eller en slags emaljerad yta. Målningarna är så förvillande lika att man automatiskt ställer frågan om det inte måste finnas en bra anledning till att envist upprepa snarlika omsorgsfullt utförda bilder, nästan tvångsmässigt lika blanketterna som använts som förebilder. Som att han försäkrar sig själv om att bilden verkligen når fram till betraktaren. Samtidigt som han medvetet eller omedvetet fördunklar anledningen till varför bilden är så viktig.

bild 2Blanketternas siffror och text har skalats av, kvar är linjer och fält. Strukturen av ett statligt blankettsystem som alla underordnar sig men som utan siffror och text plötsligt blir undanglidande och anonymt. Kan inte bestämma mig för om det blir för stumt eller om det finns en frihet i att anonymt glida undan i ett system man tvingats in i. Anpassa sig men glida undan så långt systemet tillåter utan att raseras. Kanske till och med använda systemet till att gömma sig i.

Målningarna i stående format har målats på en 4-5 centimeter tjock mdf-pannå och ger ett kraftig tungt intryck som en tredimensionell form. I intervjun som presenteras i samband med utställningen berättar konstnären att han blev antagen som elev på konstfacks skulptur linje men aldrig gjorde några skulpturer. Men de massiva bilderna har en skulptural dimension och jag kan inte låta bli att undra om konstnären kan utveckla sitt koncept genom att se bilderna med sin bländande finish som former i relation till ett rum. I stället för att underkasta sig ett kontrollerat system leka med det, påverka, ta kontroll över eller utmana det. Experimentera med relationen mellan rummet, formen och bildens innehåll. Det skulle förstås tvinga konstnären att ställa sig nya och andra frågor som känns oviktiga eller till och med främmande i den nuvarande formen. Eller vara en möjlig väg till utveckling av konceptet. Det vet bara konstnären själv.

Utställningen pågår under perioden 2/8 – 31/8

Maria Johansson (text), Axel Mörner (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *