Årets Vårutställning på Konstfack är den största någonsin, med 95 magistrar och 80 kandidater, en imponerande numerär som också visar prov på en professionalism som de senaste åren drivits allt längre. Många av de utställande studenterna spelar helt enkelt redan på den yrkesmässiga planhalvan, med allt vad detta innebär. Det är en stor fördel att Konstfack även detta år valt att låta några av institutionerna husera i det s.k. Höglagret, vilket gjort att utrymmet som varje student fått till sitt förfogande vuxit avsevärt. Det gör att man kunnat arbeta med presentationen på ett helat annat sätt, något som sällan eller aldrig brukar vara möjligt vid examensutställningar där alla måste samsas med varandra och millimeterrättvisa råder. Speciellt textileleverna har tagit fasta på detta, och förvandlat sina ofta ganska material- och konceptorienterade presentationer till små rumsinstallationer där ljus, scenografi och rumslig dramaturgi spelar minst lika stor roll som de utställda arbetena.
Nuförtiden är det knappast relevant att ägna särskilt mycket energi åt att förklara vad som hänt inom formgivnings- och formkostfältet under de senaste åren. Men de som mot förmodan missat något får en kortfattad och bra introduktion i ämnet av utställningskatalogens förordsskribenter Yuko Haswgawa och Alex Coles. De som eventuellt kan ha retat sig på den konceptualistiska trend som varit stark på Konstfack under hela 2000-talet kan dock lindra sin såriga själ med insikten att årets utställning på sätt och vis tar ett fast grepp om materialets och produktionsprocessernas betydelse. Och det sker inte alls bara med ett ironiskt småleende i mungipan: många studenter när uppenbarligen ett nostalgiskt vemod gentemot modernismens ideal och praktik, på gott och ont. Den modernism som givit oss Alvar Aalto, Bauhaus och Philippe Starck har också varit medverkat till naturresursernas förödelse och globaliseringens sociala avigsidor. Att se denna diskrepans med öppna ögon är en styrka, vilket kräver mognad. Och den mognaden besitter förvånande nog många av årets magistrar.
Simon Jarl och Martin Pålsson (från Inredningsarkitektur & Möbeldesign) visar en kollektion möbler och rumsavdelare tänkta för dagens öppna kontorslandskap. Men till skillnad från de kommersiellt designade och tillverkade produkterna har Jarl och Pålsson satsat på en betydligt mer lekfull och mjuk framtoning. Känslan av vuxendagis ligger farligt nära, men vad gör det? Projektet sätter sökarljuset på problemet med den superdesignade tråkighet som sprider sig i våra kontorsmiljöer. Jarls och Pålssons rosa och glatt anarkistiskt lutande bokhylla är ett motgift som heter duga. Det är också Zusanna Trebskas gräskullar, avsedda att mjuka upp ett monotont stadslandskap och erbjuda de gående en smula naturkänsla under fotsulorna. Liksom Jarls och Pålssons projekt är Trebskas idé i stort sett färdig för produktion.
Genusfrågan har under några års tid varit ett återkommande tema i Vårutställningen, och årets upplaga bryter inte mönstret. 2003 visade Leif Lindell projektet FemDefence, ett tampongliknade skydd mot våldtäkt tänkt att driva på debatten om kvinnors utsatthet i det offentliga rummet. I årets Vårutställning har industridesignern Johan Karlsson (under varumärket Chen & Karlsson) formgivit en urinoar för kvinnor, lika snygg som en Dolce & Gabbana-pryl men också en stiliserad, skulptural återgivning av de kvinnliga yttre genitalierna. Klimathotet har satt sina avtryck även i Konstfacks Vårutställning, och den kanske mest kreativa hanteringen av den ekologiska domedagsskräcken är Johan Amborn (från Inredningsarkitektur & Möbeldesign), som formgivit enkla möbler tillverkade av veteglutenkomposit – smart, snyggt och roligt på en och samma gång. Hans entusiastiska man-tager-vad-man-haver-attityd är också en hälsosam markering mot alla dem som satt sig ner med dyster min och accepterat att allt går åt helvete, vad vi än gör. Relationen mellan formgivare och det industriella produktionssystemet står i fokus även för textilmagistern Helena Hertovs arbeten. På Konstmässan i Sollentuna i mars lät hon modeller visa hennes plagg på en catwalk belägen i ett svinstall. Nu visar hon bylsiga plagg, där gravitationen är lika viktig – kanske till och med viktigare – än de lätta tygerna. Hertov visualiserar på ett intelligent sätt dagens unga kvinnors situation, dignande under tyngden från modebloggarnas och stilpolisernas diktat.
Den grafiske formgivaren Bendik Kaltenborn hör inte heller till dem som passivt accepterar undergången, tycks det som. I hans tecknade film ”The End” möter vi en figur som en bergmansk lieman lurar på i en stad som syndafloden dränkt. Men i slutet är det ändå den lille mannen som av en tillfällighet lyckas ta hem spelet. Kaltenborn berättar med enkla bilder och en effektiv montageteknik, där Daniel Herskedals musik erbjuder en suggestiv accent. Just när det gäller film har studenterna vid institutionen för Grafisk Design & Illustration de senaste åren visat framfötterna, vilket även gäller årets kull. Kaltenborn i all ära, men årets höjdpunkt på detta område är Håkan Ängquist, vars musikvideo ”When You Are Gone” inte bara är i världsklass i sin genre, utan också förmedlar en underfundig kommentar till människans arketypiska kärlek till tekniken.
Just de grafiska formgivarna har även tidigare år visat sig mest benägna av alla att bryta ner gränser mellan disciplinerna. I år tar man steget fullt ut. Viet Coung Truong har byggt en tornliknande installation med utgångspunkt i Richard Wagners teorier om allkonstverket, och hennes gestaltning av ett meditativt inre rum med öppningar mot oändligheten korresponderar på ett kongenialt sätt med konstmagistern Ebba Bohlins ännu mer monumentala torn, som utgått från Goethes Faust, som i likhet med Wagners hjältar sträcker sig mot det ouppnåeliga och samtidigt balanserar på randen till fördömelsen. Drömmen om allkonstverket eller den konstnärliga totaliteten kännetecknar även Malin Lindgren och Eva Szentiványi (från institutionen för Keramik & Glas) som gått iland med konststycket att skapa en installation i två kapitel, baserad på några enkla textstycken. De imponerar med sin säkra hantering av objekt, scenografi och visuellt språk.
Konstmagistrarna har genom åren bjudit på blandad vara, men i år känns deras del av utställningen solidare och mer genomtänkt än på länge. Anders Braun har skapat en utställning i utställningen, där han likt Jan Håfström gräver djupt i en tänkt barndom, samtidigt som han kommenterar modernismens sökande efter ett system för att beskriva världen. Även Jacob Ojanen tar sig an konsten som system, och analyserar i en serie strama, renodlade målningar det egna mediets förutsättningar. Han förfaller dock inte till någon torrt intellektuell metakonst, utan behåller hängivelsen inför möjligheten att i målningens två dimensioner fånga känslan i ett tredimensionellt rum. Björn Karlsson har i stället valt att rikta sökarljuset mot ett mycket dagsaktuellt område, nämligen konstnärernas levnadsvillkor. Hans väldiga installation är byggd av möbler hämtade från dödsbon, som han sedan sågat sönder och fogat samman i nya konstellationer. Köparen kan själv välja att betala vad man har samvete till: antingen det rena materialpriset (vilket betyder att konstnären blir lottlös), eller ett pris som ger konstnären en intäkt om 600 kronor per timme för sitt arbete. Ett klipskt sätt att tydliggöra vad problemet med konstens förmenta ”olönsamhet” egentligen bottnar i.
Bilder (uppifrån och ned): Simon Jarl & Martin Pålsson, Zusanna Trebska, Björn Karlsson, Ebba Bohlin
Adress: LM Ericssons väg 14
2008-05-15 Anders Olofsson (text och foto)
