En regnbågsmålad trappa sluttar brant ner mot en av Istanbuls häftigt trafikerade gator. I den finns en liten del av svaret på varför Istanbuls trettonde konstbiennal med tema offentliga rum faktiskt inte är ute i staden. Den regnfärgade trappan målades av en pensionerad ingenjör och blev snabbt en populär plats att både besöka och posera vid. Den samlade så mycket människor att myndigheterna snart målade trappan grå. I protest mot överhetens syn på människans kreativitet målades trappor som regnbågar över hela Istanbul och regnbågarna spred sig vidare över Turkiet. Myndigheterna fick retirera och måla ingenjörens trappa i regnbågens färger igen. Istanbul rivs och byggs upp likt en ny stad. Landsbygden exploateras. Staden kokar av initiativ till förändring på olika nivåer, även konstnärliga, initiativ som inte ses med blida ögon av landets ledning. Regnbågstrappan är en symbol för de lokala initiativen till förändring. En så viktig och pågående process i staden ska inte en konstbiennal störa, resonerade biennalledningen med Fulya Erdemci i spetsen. Med vårens folkliga protester och upplopp lämnades inte heller visningstillåtelse för biennalens offentliga verk i staden. Istanbulbiennalen visas därför inomhus. Social kamp, konst och politik har varit ingången till biennalens diskussion om offentliga rummets innebörd och kraft. Några av Turkiets grannländer heter Syrien, Iran och Irak. Termen politisk konst får en ny dimension på Istanbuls biennal. Inträdet till biennalen är gratis, ett sätt att möta allmänheten när konsten inte kunde vara ute bland folket. I Turkiet skruvas diskussionen uppenbart i en intressant riktning när konstnärer resonerar kring temat konst och offentlighet.
Biennalen visas på fem olika arenor i centrala Istanbul. Utställningshangaren Antropo på den europeiska sidan och konstnärskollektivet 5533 på den asiatiska sidan av staden är de mest angelägna platserna. Antropo visar biennalens kanske mest omtalade verk ”Wonderland” (2013) av Halil Altindere (övre bilden). I ”Wonderland” är konstnären producenten vilken skapar ett absurt pojkband som ger sin egen livssituation en röst ut i offentligheten. I en musikvideo rappar ett gäng romska ungdomar från en Istanbuls rivningshotade bostadsområden. De beskriver på ett övertydlig våldsamt sätt den gentrifiering som pågår. Hos Halil Altindere samsas humor och verklighet i en politiskt brutal krock som både lockar och provocerar. Det är rått, farligt och märkligt i en engagerande musikproduktion. Musiken fastnar och en publikvision skulle vara att videon blir en storklickare på Youtube. Kanske är det här ny politisk konst när den är som bäst?
Det är de udda berättelserna om samhället och politiken som verkligen ger bestående intryck bland de hundratal konstnärskapen som visas i Istanbul. Mika Rottenberg tillhör den gudomliga berättarna och hennes video ”Squeeze” (2010) lämnar få oberörda. När hon berättar om västvärldens laster och vägen till dem genom kvinnors produktionskraft i utvecklingsländer gör hon det som ingen annan. Det som egentligen alla känner till blir kännbart genom Mika Rottenberg. Skruvad och tvistad blir hennes berättelse om vägen till konsumtion både vacker och äcklig. Bilder av vitt fett, monotona situationer och rosa kinder rör sig runt i en värld vilken stötvis förflyttar sig runt sin egen axel. Raffinerat, fängslande och skönt att det finns en konstnär som gestaltar som Mika Rottenberg.
Udda, men snarare skön, är skuggteatern av Mere Phantoms (Maya Ersan & Jaimie Robson). Med en lyslampa på skaft skapar man sin egen stad och koreografi. Det finns något förtröstansfullt i skuggspelet ”Suspended Narratives” (2012) efter några dagar med biennalens dystopiska berättare (nedre bilden). ”Suspended Narratives” är fin uppmuntran till alla dem som vill påverka sin egen situation i staden eller byn där man bor. Med lampan och skuggorna av enkla pappkonstruktioner kan var och en skapa sin egen stad i drömskt ljus. Hoten bygger man själv upp, liksom skönheten. Det är ett koreografiskt verk som kan dansas eller lunkas fram genom den egna kroppens rörelser.
Det verk som med finaste poetik skildrar ett politiskt tillstånd är ”Intensive Care proposal 29/3/2013” av Rietveld Landscape. I en modell av Taksimtorget tänds och släcks belysningen i takt med en patients andning. Ingen förklarande text behövs. Andetagen är ojämna flämtande och vi vet inte om det är början eller slutet på ett liv. Existentiellt och starkt tar modellen oss in i någons sköra liv. Att tänka sig modellen förverkligad på Taksimtorget är en både fängslande och skrämmande tanke. I den lilla modellen finns lika mycket kraft som i Tatlins torn eller Boullées visioner. Inte heller de blev någonsin uppförda.
För den som inte kan mer än de flesta turister om Turkiet, konstturist eller inte, är ett besök på konstnärskollektivet 5533 en frisk inandning för att hämta ny kunskap. 5533 ligger på den asiatiska sidan av Istanbul. I ett litet köpkluster byggt under sent 1950-tal i modernistisk brutalism samsas konstnärslokalen med konfektionsbutiker som säljer polyestervaror. På 5533 kan man ställa alla de frågor som man inte på egen hand klarar av att få svar på. Konstnärer från 5533 finns på plats och förklarar gärna. Och det är många frågor som samlas upp under konstbiennalen. En bra idé kan därför vara att anmäla sig till en av de workshops som konstnärskollektivet arrangerar. Undersökningar av landsbygden med sång och teckning som metod pågick vid mitt besök. På uppmaning av 5533:s konstnärlige ledare lägger jag märke till Annika Erikssons neoninstallation vid köpcentrets utgång ”Now you see us now you don´t”. Affärbyggnaden står också på listan över byggnader som är rivningshotade i en stad i expansion.
Adresser, se http://13b.iksv.org/en
Istanbulbiennalen pågår 14/9-20/10 2013
Kristina Möster Nilsson (text), Istanbulbiennalen (foto)
