När man först går in i konsthallen kan man tänka att detta gott kunde vara en utställning skapad av en och samme konstnär. Så enhetligt kan det te sig i ett första ögonkast. Detta är förstås helt befängt och ju längre man blir kvar i rummet desto fler olikheter ser man i de tre målarnas stilar. Denna utställning tar sin ansats i estetiska och tekniska beröringspunkter, samt i en ömsesidig respekt som finns mellan konstnärerna Richard Griffith Carlsson, Per Kesselmar och John Sundkvist. I gallerirummet ligger en text som är en korrespondens konstnärerna emellan. Den är värd att läsa och klargör vissa av likheterna kring förhållningssätten som de har gemensamt. Det är inte lika relevant att söka skillnaderna hos dem. Detta blir ändå tydligt genom hur de väljer att beskriva sina processer. Det är ämabelt att se hur de trots sina minimalistiska knytpunkter återkommer till ljuset, det sublima och existentialism, vilket kanske inte i första hand förknippas med den minimalistiska stilriktningen inom konsten. Det är också tydligt att alla dessa verk måste upplevas på plats och inte reproducerade. Det handlar om att ta in dem i rummet, i relation till varandra och i tiden inom vilken de alla verkar.
Det finns en serie målningar av Sundquists som nära nog känns som en animering där två former stödjer, lutar sig mot varandra och med en lekfullhet gestaltar en relation som skiftar i beroende. Trots begränsad artikulation så är det lätt att ta till sig rörelse, utveckling och plasticitet i de i övrigt strama bilderna. I en annan svit målningar signerade Kesselmar (på baksidan får man förmoda) är ljuset så subtilt framkallat att verken verkligen behöver varandra för att man skall kunna ta in de ytterst sofistikerade nyanserna som konstnären spelar med. Kesselmar jobbar just starkast i det subtila, med valsade lager som förstärks av miljö, belysning och står i relation till omgivande verk. Det är också klokt att vara vaken så att man inte missar specialmålade skuggor och andra effekter som ibland dyker upp och förstärker det rumsliga. Kesselmar jobbar alltså med en litet ovanlig form av minimalism utökad med platsspecifika attribut och förlängningar. Och fastän hans verk är de som mest saknar gestik och måhända personliga avtryck så upplevs de inte så. Hans metod, material och resonans av tid i verken skapar något som lätt just tillskrivs Kesselmar.
Carlssons är kanske den av de tre som använder mest gestik i sitt måleri. Det är lätt att se kopplingar till spatiala former, förenklade och lämnade, men det finns också konsthistoriska kopplingar att upptäcka eller förnimma. Det han vinner mest på är nog den personliga känsligheten vilken koncentrerat projiceras genom målningarna. Carlsons subtila gråa nyanser skapar något skulpturalt på ett sätt som de andra inte verkar sträva efter. Diagonalt i rummet återkommer de två första målningarna i den sista bilden vilken kallas ”Double Portrait”. Det är ett litet underfundigt verk som både fungerar solitt men som också ger en platsreflekterande poäng.
Att kalla detta för ”måleriets gräns” kan låta extremt, nog kan man tänja den långt mer. Samtidigt kan man förstå om konstnärerna känner att de målar in sig i den svenska konstscenens marginaler. Abstrakt, minimalistiskt måleri är emellertid inte precis är förpassat till modernismens mest försummade källararkiv. Tvärtom verkar det numera finnas en tendens att minimalistiskt konst frekvent dyker upp i nya kontexter och sammanhang, se bara Kesselmars utställning på Konstnärshuset 2012 tillsammans med Anna Wignell. Men naturligtvis behöver inte bra måleri kontextualiseras eller bli en del av en grupputställning för att skapa spännvidd. Ändå är det ovanligt med en utställning av detta slag och kanske är det där måleriets gräns skall definieras, inte vart åt målarna stretar utan hur långt publiken vill följa med. När man ser någon vid horisonten kan man ibland glömma att denne ser en helt annan horisontlinje.
Detta är omsider en behaglig utställning full av ljus, relationer och balanserade ytor, där betraktaren själv måste vila en stund för att ta in existensens lätta närvarande känsla. Olle Nymans Ateljé är ett underbart museum och konsthall, om inte i svängrum så i atmosfär och kvalitet. Nyman själv har haft en inflytelserik plats i svenskt konstliv där man finner ekon i mängder av svenska konstnärskap såsom hos Tommy Östmar, Lena Cronqvist, Cecilia Sikström, Hans Lif med flera. Olle Nymans rika konst kan dock behöva andra typer av måleri att ställas emot för att spegla nya oväntade sidor av hans konstnärskap. Därför är det en klar vinst att visa Carlsson, Sundkvist och Kesselmar i galleriet, men det måste man vara på plats för att riktigt kunna uppleva.
Bilder (uppifrån och ned): Richard G Carlsson, Per Kesselmar, John Sundkvist
Adress: Strandpromenaden 61, Saltsjö-Duvnäs
Utställningen pågår under perioden 25/8 – 6/10
Jakob Anckarsvärd (foto)
