<

Publicerad 19 februari 2013 Av I Recensioner Med 32211 Visningar

Karl Holmqvist i Berlin

GalerieNEU-11 + 1 = 3. Siffrorna spretar svarta på en vacker vit vägg under taklistens stuckatur i sekelskifteslägenheten. I Karl Holmqvists nya utställning (eller: utställningar, de är två) så är progressionen mycket sällan den förväntade. Kanske äger den sin egen logik, precis som ett och ett blir tre i mänsklig reproduktion och Hegels dialektik. Den dolda meningen i de kryptiska verken fladdrar ibland förbi för att sedan försöka förneka sig själv i en benhård materialitet. Detta ska vara vad som finns, punkt. Ord. Objekt. Grus och sten. Bokstavligheten är en ingång, men det finns fler. Skillnad och repetition, för att låna en boktitel av filosofen Gilles Deleuze, föder en ny plats. Repetitionen, som Deleuze skrev, var inte en händelse i vilken partiella cykler kunde fyllas ut för att nå sina slut. En individs ”jag”, till exempel, var inte det som skulle bli helt genom en repetition. En upprepning låter oss snarare möta det singulära, igen, och i bästa fall som på nytt. Det handlar inte om att bli det vi ska vara, utan om att vara det vi kan bli.

Det finns ett antal progressioner i Holmqvists utställningar som öppnade med en dags mellanrum på de två gallerierna. Det första verket som möter besökaren är en fyrkantig plattform klädd i speglande folie och flankerad av 96 lågenergilampor, 24 av var sort. Titeln hjälper oss på traven: ”GO GO GO”. Det går att se sin egen reflektion i go-go-dansarens scen, den som låter alla blickar mötas i en enda punkt. På väggarna i samma rum och i ytterligare ett rum hänger bräden delade i åtta gånger åtta rutor som för tankarna till schack. Här finns det fler positioner, fler av de ”rutor” som plattformen destillerat till en. En långt mer komplex värld av alternativ börjar framträda. Vissa av rutorna är också klädda med en folie som återger en dunkel spegel. Besökaren reflekteras, fragmenteras. I det sista rummet möter vi ytterligare en på ytan konventionell miljö: ett mörkt rum med en videoprojektion av, till största del, undertexter som läses av konstnären själv med en röst vars konstlade allvarlighet står i kontrast till ordens, och meningarnas, absurditet. Här exploderar alternativen och växer till miljoner av möjliga konstellationer.

De två utställningarna skiljer sig högst marginellt. Några verk, som skriften på väggen på MD72, upprepas inte. Men själva upprepningen av ”EQ UI LI BR IU M” inbjuder ovillkorligen att invertera konsten och rummet tills dess att rummet blir lika stor del av utställningen som verken. Det ena galleriets (Neu) mer konventionella bruksmiljö kontrasteras mot det andra galleriets (MD72) konvertering av en vacker hörnlägenhet till utställningsrum. Dessa två miljöer, på var sida Berlin, och de två utställningarna, är singulära upprepningar som verkligen också föder något nytt. Vad detta överskott består av är inte lika lätt att säga och det verkar heller inte som det är Holmqvists projekt att definiera utkomsten. Upplevelsen av hur konsten kan belysa rummet är mer än nog. Upprepningen av vernissagen producerar också en märklig halv igenkänning när flera av besökarna verkar vara de samma. Är detta en alldeles ny möjlighet för ett singulärt möte? Hur många alternativ finns det i världen?

KarlHolmqvistVideoverket ”A is for A=R=A=K=A=W=A” (en passning till kollegan Ei Arakawa?) är utställningens något problematiska mittpunkt. Mellanrummet mellan gallerierna ger visserligen besökarna möjligheten att undersöka verkets alla referenser, som sträcker sig från poeter (Ezra Pound), författare (Chis Kraus), filmer (Hiroshima, mon Amour), punkband (The Durutti Column) och så vidare, men konstnären är långt mycket mer intresserad av uttrycket än av innehållet. Det monotona tonläget gör att allt detta textuella material, orden, inte endast framstår som ett läckage från hans perceptiva apparat utan också som äger sin egna materiella existens i världen. Konstens återkomst till vardagen, via dada, fluxus och poesins ”språkmaterialism”, finner sig väl hemma i Holmqvists verk. Vi hittar också, till slut, konsumtionskapitalismens bråte i ett väldigt plockepinn. Den lätt metalliska rösten får till slut innehållet att bli sitt uttryck som om de verkligen var synonyma. En lätt överraskande, och svårplacerad, meditativ stämning infinner sig efter ett tag.

Det är dock inte helt lätt för verket att undfly vissa implikationer som mediet bär med sig. Åskådaren befinner sig i Platons grotta där skuggorna av verkligheten passerar revy framför ögonen. Om progressionen har gått från plattformens positionering av subjektet och brädernas sociala, men logiska värld, så är projektionen den slutgiltiga upplösningen av subjektet och dess sökande efter plats. Vi är, och förblir, passiva åskådare. Den kryptiska texten i kontexten av en projektion ger paradoxalt nog också upphov till en förmodan att det finns något långt mycket verkligare utanför rummet, verkligare än språk, en värld av ideala former, vilket inte verkar ligga i linje med Holmqvists uppsåt. Det är nu som meditationen bryts. Plockepinnet pockar på vår uppmärksamhet, ska vi inte börja? Ska vi inte försöka att förstå? Upprepningarna av orden, som det finns gott om, går inte längre mot det singulära mötet i vilket något nytt kan hända utan mot misstanken om en mer förutsägbar helhet.

Det är i språkkonstnären Holmqvists rumsliga, tingsliga, upprepningar som idén om variationen bli som allra mest intressant. De mer uppenbara politiska ansatserna blir i videoverket neutraliserade av mediet. Men den kommentar rörande rummet som de två utställningarna ger upphov är fascinerande. Upprepning som patologisk repetition kan göra oss sjuka, som Deleuze skriver, men den äger också kraften att få oss att tillfriskna. Holmqvist utforskar repetitionens komplexitet och närmar sig det paradoxala i att repetition inte behöver stå i ett motsatsförhållande till förnyelse. Vi behöver hans uppmaning att den andra gången inte alls behöver sluta som den första. 1 + 1 = 3 är en radikal formel. I våra repetitiva liv kan det bara göra gott att reflektera mer på hur repetitionen ser ut snarare än att bara konstatera att den inträffar. Det är repetitionen, snarare än platsen, som har möjligheten att bli till en singulär händelse.

Stockholmspubliken kommer att ha en möjlighet att beskåda mer av Karl Holmqvist då han har sin första soloutställning på Moderna museet, ”Moments”, från 16 mars till 8 september i år.

Adress: Philippstraße 13, Mehringdamm 72
Utställningen pågår under perioden 9/2 – 16/3

Axel Andersson (text), Galerie Neu/MD72 (foto)

(Visited 1 times, 1 visits today)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *