”Jag har en text: det du inte ser, finns. Denna text hänger ORGANISKT ihop med bildens avsikt, att inte svara på frågor.” Orden tillhör eee. Alltså, alias konstnären Elis Ernst Eriksson, som 1990 skrev om sina verk ”Åtlydnader”. Han var då över 80 år, och ansåg egentligen inte att han höll på med konst. Snarare resulterade hans allt intensivare arbetsinsats i ”produkter”, som till större delen bestod av svart färg, tidningspapper och fragment av text och bild. Han ansåg sig själv vara ”ett don” – ”ett verktyg som kunde tas i bruk”, ”som blev anmodad”, ”som stod till förfogande”. Hade han inget val? En yttre kraft av något slag, verkade genom honom. Elis Eriksson handplockades att göra jobbet, men var samtidigt ingenting.
Känns resonemanget igen? Elis Eriksson föddes 1906, samma år som Hilma af Klint påbörjade sina ”Målningar till templet”. Bakgrunden till denna svit med nästan 200 målningar var seanser som hon höll med en grupp av kvinnor, och under vilka af Klint mottog instruktioner för att utföra målningarna. På den generösa utställning som nu visas på Moderna Museet finns flera teckningar med automatisk skrift som utfördes under seanserna. Långt innan surrealisterna gjorde samma sak.
Men spelar det längre någon roll vem som var först? I ett ”kosmiskt” perspektiv måste Hilma af Klints försprång till Kandinsky och Malevitj vara mindre än försumbart. Det är i vår världsliga kronologi som det blir viktigt, och till och med avgörande för det allt större intresset kring hennes konstnärskap, att af Klints abstrakta bildvärld kommit till några år innan dessa, den abstrakta konstens stora föregångsmän. Nu lanseras Hilma af Klint stort som den ”pionjär” hon sannerligen är, att döma av målningarnas närmast elektriska utstrålning och visionära planläggning. Denna bekräftelse sker egentligen oavsett hur verken kommit till. Deras effekt betyder numera allt, och intentionen nästan ingenting. Vi tror inte längre på bildernas budskap. Åtminstone inte i museala sammanhang.
Både Elis Eriksson och Hilma af Klint beskrev sig som styrda av energier utanför dem själva, af Klint som ett medium ledd av andar. I Erikssons fall uppfattar jag synsättet mer som en filosofisk idé, men hans val av ord tycks ändå beskriva en erfarenhet som har beröringspunkter med af Klints. Det du inte ser, finns – för båda handlade ”det” om att synliggöra något fördolt, om än av olika slag. De försökte översätta sina insikter kring bild och skapande genom ett slags grundforskning, med dagens ordval.
Erikssons betoning av ordet ”organisk” rimmar med mycket av uttrycket i af Klints teckenmåleri. Kvinnans och mannens syntes, där W och U blir WU, sker överallt i af Klints första målerisviter. Den biologiska evolutionen symboliserar den andliga, och växternas ståndare och pistiller blir ett typexempel för naturens förmåga att överskrida könsgränserna. Af Klint, som levde och verkade under jugendepokens blomstringstid, målade växter före sin andliga initiation i form av naturalistiska botaniska akvareller, och längre fram som utflytande astralkroppar. (Konsthistorikern David Lomas använder uttrycket ”det vegetativt omedvetna” i sin läsvärda essä i katalogen.)
Det är i arbetsprocessens underströmmar som Hilma af Klint och Elis Eriksson verkligen tangerar varandra. På den plats i konstnärskapet där intention och gestaltning löper omlott, där bildens avsikt och konstruktion ännu inte separerats. De tycks vilja dröja där. Kanske är det också anledningen till att båda använder sig av ett relativt schematiskt bildspråk påminnande om diagram? I ett försök att hålla kvar bildernas ursprung som meddelanden.
I utställningen på Moderna Museet finns ett intimt rum med ett sparsmakat urval små akvareller från af Klints serie ”Parsifal”. Några tunt målade gulorange kvadrater hänger på rad. Färgen lyser med sällsam kraft ut från pappret. Bredvid fyrkanterna, i den vita bård som omger bilden liksom i en ikon, har hon i gammal frakturstil textat ett par ord. Men spegelvänt så att ”Bakåt” blir ”tåkaB” och ”Utåt” blir ”tåtU”. Som för att peka ut bildens eget perspektiv mot oss betraktare. Som för att visa att bilden är en gräns.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/2 – 26/5
Magnus Bons (text), Albin Dahlström/Moderna Museet (foto)
