Hundra år har passerat sedan Ivar Arosenius bortgång. Göteborgs konstmuseum hyllar därför konstnären med en efterlängtad utställning. Trots det massiva tidsintervall som ligger mellan oss och konstnärens samtid upplevs hans breda och nerviga produktion fortfarande som angelägen och fascinerande. Även om Arosenius hade en kritisk blick som lätt tycktes snappa upp den dåtida tidsandan – detta tydliggörs i framför allt i hans kritiska och socialrealistiska verk – förpassade den honom inte till att skapa en tidstypisk och föga överraskande konst. Han hade förmågan att sväva ovanför, samtidigt som han faktiskt var där. Fantasin, allegorin och realismen separeras ej. Därför blir jag väldigt glad över att Arosenius inte presenteras på det träigt pliktskyldiga och kronologiska viset, som har blivit något av en norm för denna typ av utställningar. Det finns inga tidsaxlar uppritade på väggarna och ingen respektfullt kvävande attityd. Ett fotografi är det första som möter betraktaren, då hon/han kliver in i det ganska trånga rummet. Arosenius ser ut som en nutida rockstjärna, inbunden och intensiv. De sänkta ögonen blickar ut över några av de disponerade verken. Han tycks så självklar.
Fotografiet fyller många funktioner: rebellglamouren säljer som smör i solsken men det funkar också som en värdefull påminnelse om hur trogen verkligheten Arosenius ändå var i sina mångtaliga självporträtt. Självporträtten tjänar likt öppningsspår till de övriga målningarna och de hänger centralt, placerade i en cirkel. Verk från olika årtal och perioder spänner runt dessa, likt utskjutande grenar. Verken är näst intill plottrigt placerade och de har fått behålla sina originalramar. Man slås av målningarnas format, främst akvarellernas, som är pyttesmå. Mest bedårande är porträtten av dottern ”Lillan”, som konstnären skapade under sina ”sena” år (Arosenius dog ung, han var blott trettio år då blödarsjukan tog hans liv). Under ”Lillan”-perioden sägs han ha dragit sig tillbaka från ett alltför häftigt och ihärdigt festande. Festandet är även ett viktigt motiv i Arosenius produktion. Rödbrusiga, febriga människor dricker loss på ett vilt sätt, och referenser till vinguden Bacchus och konsthistoriska föregångare kan spåras. Givetvis kan man hitta fler berättelser här – kanske för många att ta in under ett enda besök. Utställningen sträcker sig emellertid till 10 januari nästa år, så tid finns. Om man av någon anledning inte kan ta sig till Göteborg under denna period kan man alltid pallra sig iväg till Waldemarsudde i Stockholm, dit utställningen reser i början av nästa år.
Adress: Götaplatsen
2009-10-13 Sara Arvidsson (text), Göteborgs konstmusuem (foto)
