Det osar konsthistoria kring Fredrik Brånstads verk, men inte av det slag som man först kanske hade väntat sig. När man ser hans målningar av tomma rum med svartvitrutiga golv är det förstås till äldre kolleger som Uccello, Vermeer, Hammershøi eller en nutida konstnär som Ida Lorentzen som tanken svävar iväg. Men där någonstans försvinner sambanden, in genom de mörka dörrar som öppnar sig i fonden av Brånstads bildrum. Betoningen av den centralperspektiviska kompositionen känns på kant med samtiden (vem brys sig om centralperspektiver nuförtiden?), på samma gång som de omsorgsfullt dragna linjerna närmast skälver av en inneboende kraft som vill att de skall böja av utåt, ungefär som i digitalkamerans lins. Någonstans mitt på bildernas golv förnimmer man en osynlig skarv, där svarta kors blir vita och omvänt, en punkt som får den strama strukturen att svaja till i svindel.
Ingenstans i Brånstads bildrum finner man spår efter någon identifierbar mänsklig aktivitet. Inte så mycket som ett dörrhandtag skvallrar om i vilken tid och i vilken kultur vi befinner oss. Målningarnas rum är rum i en semiabstrakt betydelse, där funktionen är underordnad (för att inte säga obefintlig). Mönstret på golver leder ofrånkomligt blicken djupare in i det illusoriska mörker som öppnar sig längst bak. Ett mysterium, eller helt enkelt den yttersta tomheten? Som man frågar får man svar. Men en svit mindre målningar talar ett något annorlunda språk. De visar ett slags märkliga nischer med rudimentärt utformade bordskonstruktioner, uppställda på ett kolsvart golv. Här är den klaustrofobiska känslan total. Det finns ingenstans att fly, om man skulle känna behov av det. Vi blir stående med näsan mot väggen. Klokare blir man inte, men fascinerad av Fredrik Brånstads förmåga att göra tomheten tätare än till och med färgen med vars hjälp den gestaltats.
Adress: Kommendörsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/4 – 21/5
Anders Olofsson (text och foto)
