Stockholm befinner sig för närvarande i en identitetskris när det gäller synen på graffiti och street art. Det tidigare så strikta förhållningssättet börjar luckras upp, inte bara inom det röda blocket som länge haft en mildare hållning till denna konstform, men även en och annan blå politiker börjar uttrycka sitt stöd för denna högst kontroversiella konstgenre. Det av Riksteatern anordnade gatukonsteventet Art of the Streets gick av stapeln på Kägelbanan på Södermalm i slutet av augusti. Det årliga konventet syftar bland annat till att väcka intresse och uppmärksamhet för graffiti som konstform samt att ifrågasätta Stockholm stads strikta klotterpolicy. På Art of the Streets presenterades bland annat förslag på fyra lagliga graffitiväggar varav tre på Södermalm. Producenten för konventet, Ceylan Holago, menar att lagliga graffitiväggar främjar kreativitet och ger Stockholms invånare möjlighet att se konst i konstant förändring och utveckling.
Stockholm har sedan några år tillbaka en hård policy mot klotter och graffiti. I den ingår bland annat att man genom att reagera och agera vid misstanke om att ungdomar ägnar sig åt klotter ska förebygga att de drabbas av problem som skolk, missbruk och kriminalitet. Att dra så strikta paralleller mellan missbruk och kriminalitet samt graffiti kan verka lite hårt och klimatet i Stockholm angående just graffitipolicyn verkar vända så sakteliga. Kulturhuset har under sommaren visat en omfattande utställning med både svenska och internationella graffitikonstnärer som i många fall gjort verk specifikt för utställningen. Underrubriken till utställningen Street Smart är ”en tolerant samtidskonstutställning” och redan här tar också institutionen en hållning mot graffiti som just samtidskonst och inte klotter. Trots detta är brasklappen ofta på när det gäller flera av verken. Den första installationen som möter betraktaren är handfat där man kan tappa olika färger och en ställning med tomma markers som besökare får fylla med den färg de själva vill (nedre bilden). Thomas Bratzke står bakom verket men är också noga att påpeka att de som fyllt markerna själva är ansvariga över var de målar då de lagligt tagit över äganderätten.
Utställningen har ändå stor bredd och visar på de många uttryckssätt som finns inom graffitin som konstform. Akays ”Rainbow Warrior” är en del av serien ”Instruments of Mass Destruction”, komplicerade tekniska lösningar som hjälp i enkla akter av vandalism. ”Rainbow Warrior” är en kontruktion man monterar på en cykel (övre bilden). När man hittat en lämplig vägg startar man den och skapar en regnbåge på valda vägg. I utställningen finns både film som dokumenterar användandet samt själva konstruktionen och det går inte att utröna från utställningstexterna om det är lagliga eller olagliga väggar som Akay målar på.
Utställningen Street Smart presenterar även en hel del texter om graffiti som vandalism eller konst, och även i andra sammanhang, liksom här, kommer frågan om laglig reklam och olaglig graffiti ofta upp. I en artikel i Aftonbladet från 1987 skriver Carl Johan De Geer om graffitin som en antites till den fördummande reklamens lurendrejerier på SL:s tåg. ”Dessa lurendrejerier kan vi nu få hjälp mot, av det nya klottret, med de nya breda pennorna! När det är som bäst bildar det ett mönster över hela de lackerade väggytorna, organiskt som barkens fåror på träden eller små vågors spel över en stilla vattenyta. Vilken harmoni, och vilken hjälp att flytta blicken från de skrikiga reklamplakaten!” Kanske är inte alla lika hänförda över graffitins framfart i pendel- och tunnelbanetåg men tydligt är att klimatet runt graffiti i Stockholm håller på att förändras. Vad det blir av det kan vi bara få reda på genom hälsosam och debatt och fler initiativ som utställningen Street Smart och graffitikonventet Art of the Streets.
Johanna Theander (text)
