Esko Männikkö blev en av konstens världskändisar när han i mitten av 90-talet visade stora, bottenlöst ärliga bilder av ensamma män i den finska vildmarken. Något senare följde han upp succén med en serie bilder av människor som lever i de fattiga gränstrakterna mellan USA och Mexiko. På senare år har hans intresse för outsiders kanaliserats i närbilder av djur, vilket inte är så förvånande. I vår kliniskt högteknologiska samtid är levande varelser utan mänskligt språk (och som oftast inte luktar så gott) en passande ersättning för enstöringarna från den vintriga nordiska vildmarken. Tidigare har Männikkö koncentrerat sig på att fotografera levande djur, främst hästar, där deras ögon hamnat i bildernas fokus. Alla hästägare är säkert överens om att hästens ögon har en speciell karaktär, men den iakttagelsen kan förmodligen även hund- och kattägare instämma i. I Männikkös bilder är det emellertid inte djurens själar som speglas i ögongloberna, utan fotografens egen reflexion. Subjekt och objekt byter plats med varandra.
Denna gång har Männikkö samlat både levande och döda (uppstoppade) djur i sitt visuella menageri. För den som vant sig vid hans tidigare djurbilder framstår fotografierna av de uppstoppade kreaturen faktiskt som något mer intressanta (de övriga känns lite som favoriter i repris). Deras slocknade blickar och malätna yttre – pälsvård är tydligen inget man ägnar sig åt på de zoologiska museerna – förmedlar ett memento mori som har uppenbara likheter med äldre tiders konstverk skapade till åminnelse av livets ändlighet. Detta drag förstärks av de ramar som omger bilderna, tunga och mörka (dessutom tillverkade av konstnären själv). Men någon moralist är inte Esko Männikkö. Livet är som det är, och plötsligt tar det slut. Människa och flodhäst kan stirra varandra i ögonen och enas om att likheterna dem emellan är betydligt större än skillnaderna.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/2 – 3/4
Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)
