Publicerad 02 mars 2015 Av I Recensioner Med 3350 Visningar

Denise Grünstein och Ewa Stackelberg

zxkfbre1cnzvo8glmk9aNationalmuseums stora salar ligger tömda. Dagsljuset flödar in genom fönster som varit förtäckta. Men rummen ligger inte öde, en mängd kvinnliga gestalter av obekant ursprung och med maskerade ansikten befolkar dem nu. De står fixerade i fotografiernas mitt, noga arrangerade i position framför kameran. Uppställda som om de markerar ett revir, hävdar sin rätt till platsen. Kvinnorna bär krinoliner som placerar dem i en tid före 1866, titeln på Denise Grünsteins stora installation av färgfotografier från Nationalmuseum. Och årtalet för museets invigning. Kommer dessa figuranter ur historien och från konstverken som tidigare huserade här? Eller har de klivit ur tiden? Vad vill dessa stillastående gestalter egentligen säga oss?

Inskjutna mellan interiörerna hänger ett antal fotografier av målningar ur Nationalmuseums samlingar. Men det är inte motivet som avbildas utan bildernas baksida. Vi ser hur duken fästs vid målningens ram, och olika etiketter som berättar om konstverket. Och vi ser målningarnas inventarienummer som anger deras plats i museets katalogiseringssystem. Bilderna vänder ryggen till, i likhet med kvinnorna som inte visar oss sina ansikten. Här tycks finnas ett behov av skydd.

Grünsteins nya fotografiska svit omfattar ett trettiotal bilder, varav utvalda delar kommer hänga permanent i det renoverade museets nya restaurang, och de ramas in av ett retrospektivt urval i de två flankerade salarna på Konstakademien. Att 1866 visas just här ger en speciell innebörd till fotografierna eftersom de två byggnaderna har en liknande arkitektonisk karaktär och atmosfär. Museimiljöerna speglar varandra, i de fysiska rummen och i fotografierna, och gör att fotografierna liknar verkliga minnesbilder.

Även Grünsteins tidigare fotografier avbildar ensamma kvinnor i olika miljöer. Hennes bildvärld är dunkel, tät och sammanhållen, hon följer ett konsekvent spår och konstruerar sin egen stig i en terräng som väl egentligen finns i det inre. Och som helhet fungerar den drömlikt suggestiva karaktären i 1866, men i sina enskilda delar håller det inte riktigt. Fotografierna följer samma struktur och lägger inte mycket till varandra. Mystiken som härskar i bilderna når knappast utanför bildrummet utan framstår mest som en konstruktion. Om där finns en berättelse behöver den utvecklas, konkretiseras.

tpxrwp3ffm6dxxdwjsudNaturligtvis är det ett tekniskt briljant fotografi som Grünstein visar fram. Hon behärskar sina medel till fulländning och spelar högt med sin förföriska oskärpa och sina romantiskt färgade ljusdagrar. Det bärande elementet i sviten ligger i kontrasten mellan de rumsliga porträtten och de avfotograferade målningarnas baksidor. Genom att ställa dem sida vid sida sammanförs olika sorters innehåll och tekniker – två typer av fotografi.

På Fotografiska visar Ewa Stackelberg samtidigt helt andra bilder gjorda i en väsensskild teknik. Hennes fotogram har tillkommit utan någon kamera alls genom att hon lagt bland annat mossa, ett djurkranium och sin egen kropp direkt på ett fotopapper. Stackelberg skapar bilderna i totalt mörker där slump och intuition samverkar. Resultatet beskriver en flytande värld infärgad av former med strukturen hos baciller i ett mikroskop. Andra bilder har karaktären av ett slags ogripbara landskap. Ljusinsläpp vid hanterandet av fotopappret ger effektfulla slöjor i avvikande färg som lägger sig över bilden.
Här finns även skuggbilder av kroppar, vaga konturer som badar i färg, och ett bearbetat foto av konstnärens föräldrar. I uttrycket påminner de om The Painting Series som Maria Friberg visade i samma rum på Fotografiska, eller om tjecken Miroslav Tichýs suddiga fotografiska fragment som sågs 2008 på Magasin 3. Stackelberg har ett utpräglat fysiskt förhållningssätt till fotografi – hon arbetar samtidigt med det monumentala och det intima – och befinner sig mycket långt från Grünsteins eftertänksamma perfektion.

Men om det ändå finns likheter mellan Grünsteins (sur)realistiska tablåer och Stackelbergs färgintensiva fotomåleri, vilka kan de vara? Fokuserar man på deras respektive förhållningssätt till det verkliga är de kanske inte så olika varandra. För handlar det inte i båda fallen om en skapad verklighet? Grünstein må arbeta med figuration och Stackelberg mer med abstraktion, men befinner sig inte båda samtidigt på en glidande skala mellan begreppen? Båda försöker de väl egentligen fånga något immateriellt fast med fotografins högst verklighetsbaserade medel. Gemensamt är att de förlitar sig starkt på sina respektive tekniker. Kanske i lite för hög grad.

Adresser: Fredsgatan 12, Stockholm (Konstakademien); Stadsgårdshamnen 22, Stockholm (Fotografiska)
Utställningarna pågår under perioden 19/2 – 3/5 (Grünstein), 6/2 – 5/4 (Stackelberg)

Magnus Bons (text), arrangörerna (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.