Hennes konst bygger på korsbefruktningar. Ljud och bild. Natur och kultur. Fysik och metafysik. Ett sinnesintryck fångas upp och tolkas genom andra sinnen. Christine Ödlund har under åren experimenterat med sitt eget formspråk och överraskat i varje utställning. Hon har målat bilder av ljud, spelat musik för nässlor och orkidéer och avlyssnat ormbunkarnas röster. Ödlunds konstverk växer bokstavlig talat under utställningstiden. Ibland påminner presentationerna rentav om vetenskapliga experiment som med ett trollspö förvandlas till magiska föreställningar. Betraktaren får räkna med konceptuella utmaningar och visuell poesi i sällan lättolkade men oftast fascinerande rumsinstallationer.
Ett storslaget exempel är Ödlunds omfattande utställning på Magasin III, som pågått under året. Där möts monumentala målningar och levande växter, ljudverk och pinfärska teckningar. Och luktar, gör det också, när konstrummen har förvandlats till laboratorium. Utställningen lackar mot sitt slut. Det finns dock en ny bok att rekommendera. Med samma titel, ”Aether & Einstein”, är den nyutkomna publikationen både ett minne av utställningen och en utmärkt introduktion till Ödlunds skapande. Den amerikanska konstvetaren och curatorn Lina Dalrymple Henderson bidrar med en analytisk text. Hon förbinder Ödlunds praktik både med 1800-talets teosofer, den klärvoajanta Annie Besant, hennes kompanjon C.W. Leadbeater och den mytomspunna Madame Blavatsky, samt med modernister som Wassily Kandinsky och vår svenska Hilma af Klint. Minst lika upplysande är dock Ödlunds egen röst när hon under en intervju med curatorn Richard Julin berättar om sina estetiska och teoretiska överväganden. Där finns ett tydligt intresse för det ockulta och för alternativa världar, för myten om Atlantis och för djungellivet omkring kuststaden Montezuma i Costa Rica.
I Ödlunds konst rämnar traditionella föreställningar om högt och lågt. Vetenskap och flummiga skrönor, nya rön och folksägner sammanflätas i hennes verk på likvärdiga villkor som om allting ingick i livets outgrundliga mysterium. Just detta är påtagligt även i den pågående utställningen på Galleri Riis. Utgångspunkten är här den historiska solförmörkelsen 1868. Den franska astronomen Jules Janssen upptäckte då dittills okända spektrallinjer, vilket i sin tur ledde till identifierandet av helium – den ädelgas som efter väte är det vanligaste grundämnet i universum. Denna vetenskapliga upptäckt parar Ödlund med reaktionerna på en solförmörkelse som i mannaminne har framstått som ett gåtfullt, närmast apokalyptiskt fenomen. Naturvetenskapliga belägg och vidskepelse, fakta och skrock bildar tillsammans ett finmaskigt nät i en vacker, anspråkslös presentation som snarare viskar än skriker ut sin berättelse.
En del verk i denna utställning verkar mer efemära än andra, som om de precis har rivits ut ur ett skissblock och var en del av ett pågående tankearbete. Oinramade teckningar, collage och skisser på millimeterpapper är som synliggjorda idéer. Verken skiftar i format och hänger i kluster. Det tar en stund att göra sig förtrogen med vad dem föreställer. Vissa bildgrupper skulle rentav kunna vara exempel på konkretismens lek med abstrakta former. Här gestaltas dock flöden, ljud och ljus. Några sotiga akvareller är mer figurativa och avbildar ett landskap under solförmörkelsen. I den skira akvarelltekniken, med sobra färger och med alltigenom subtila gester formas tillsammans ett vackert epos över universums fascinerande gåtfullhet.
Joanna Persman
Foto: Galleri Riis, Rödbodtorget 2. Utställningen pågår 12 november – 22 december 2016
