Knappt har konståret hunnit börja, så slår Juan Pedro Fabra till med en kanonutställning hos Brändström & Stene. Fabra gick ut Kungl. Konsthögskolan så sent som 2003, och hamnade snabbt i en situation som de flesta unga konstnärer bara kan drömma om: han headhuntades av Francesco Bonami till biennalen i Venedig. En sådan lycka kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Har man otur hamnar man i grottekvarnen och får producera ett ändlöst antal beställningsverk för den internationella konstmarknaden. Men har man tur – och en rejäl dos personlig integritet – kan man upprätta en frizon omkring sig som gör det möjligt att i lugn och ro arbeta fram nästa utställning. Det har uppenbarligen Juan Pedro Fabra lyckats med. Hans tidigare utställningar – ”True Colors” och ”True Colors 2” – fokuserade på situationer där ett latent hot paras ihop med en naturupplevelse av gammalt gott romantiskt snitt. ”True Colors” visar soldater i kamouflageuniformer utplacerade i ett förödande vackert nordiskt landskap i kvällsljus. Landskapet lever sitt eget liv, med soldaterna i symbiotisk gemenskap. Då väntar, bär sina döda och sårade kamrater, står på post spanande efter ett okänt hot ute i det tätnande mörkret. I ”True Colors 2” är det en grupp scouter som väntar kring lägerelden medan mörkret faller och naturens ljud som omger dem blir alltmer skrämmande.
I sin nya utställning har Fabra gått ett steg vidare på det spår han redan 2003 stakade ut. Utställningens titel, ”Juba – An intimate history of sniping”, anknyter till den sägenomspunne irakiske prickskytten Juba (sannolikt en pseudonym för ett större antal gerillasoldater) som dödar amerikanska soldater och lägger ut filmerna på Internet. Just prickskytten är generellt sett omgiven av en romantisk aura. Under första världskriget placerades prickskyttarna ofta ute i ingenmansland, konstfärdigt kamouflerade (exempelvis posterade inuti artificiella trädstammar) men på avstånd både från de egna kamraterna och från fienden. Till skillnad från det mekaniserade massdödande som bedrevs med hjälp av tungt artilleri, kulsprutor och gas var prickskytten en ensam dödsängel i gränslandet till civilisationen. Detta gällde även psykologin, och det var inte ovanligt med prickskyttar som efter en längre tid ute i ingenmansland forslades direkt till fältsjukhusens psykavdelningar. Under andra världskriget använde inte minst Sovjetunionen prickskyttarna som ett propagandavapen riktat mot tyskarnas moral. Med prickskyttar i grannskapet går man inte säker någonstans, var budskapet.
Även Juba är en figur i den psykologiska krigföringens tjänst, avsedd att demoralisera motståndaren. Men i Juan Pedro Fabras händer blir han något mer än en myt. Han förvandlas till en viljelös agent i ett större spel, som spelar av mystiska dockspelare iförda mörka kåpor. Guds eller Djävulens företrädare? Man kan inte så noga veta. Spelet försiggår med hjälp av soldatdockor i ett diorama, och här ritualiseras döden på ett både skrämmande och gripande sätt. Dockorna ”träffas” och läggs tillrätta av varsamma händer i dödens vagga alltmedan ljuset flimrar och avlägsna röster hörs över interkomsystemet. I en video ser vi prickskytten sittande ensam i en källare iförd sin kamouflageuniform och omgiven av personliga ägodelar, återigen väntande på något eller någon. Och just denna väntan är utställningens huvudtema. Väntan rymmer en form av besvärjelse, en tyst och passiv manifestation av egenskapen att vara vid liv. Så länge man inte agerar vare sig förbättrar man eller försämrar man sin situation. Samtidigt finns i passiviteten en fatalism som gör frågor om liv och död överflödiga. Allt är invävt i tillvarons stora och obegripliga väv.
Militärer och krigslekar representerar något av det mest stereotypa man kan tänka sig. Men Juan Pedro Fabras styrka som konstnär är att kunna bryta ned stereotyperna och göra dem intressanta även för en bredare krets. Hans utställning lär oss att inte ta det uppenbara för givet, men att ingenting heller är så fjärran att det inte kan upplevas med känslorna som instrument. Han gör etsticeringen av döden och dödandet till en ritual som inte kränker människan och hennes mänsklighet, utan förenar offer och gärningsman i en gemensam utsatthet. Att gå iland med detta konststycke säger något om den begåvning Juan Pedro Fabra besitter.
Adress: Hudiksvallsgatan 6
2008-01-15 Anders Olofsson (text och foto)
