Annika Johansson ställer ut nya målningar och objekt på Domeij Gallery och har man (som jag) inte sett hennes arbeten på några år så slås man genast av att hon lämnat de avgränsade och trygga rum där galen fantasi och gränslös kreativitet tycktes leva i harmoni med varandra och där fötterna tycktes fast förankrade i ett modernistiskt måleri. I motsats till dessa tidigare arbeten där varje bild var sitt eget universum rör de nya målningarna sig in och ut ur varandra. Som att de alla är en pusselbit i en större berättelse.
Här finns ingen som styr, iscensätter eller regisserar ett drama. Här finns istället någon som ser, upplever och summerar intryck. Intryck från såväl personliga livserfarenheter som historiska, kulturella referenser och dagsaktuella händelser. Titlar med svärta som ”An eye for an eye” och ”Broken Beauty” möter neutrala och försonande titlar som ”Shop” och ”Together”. En bild på konstnärens döda mamma bredvid en bild av platsen för Jesus uppståndelse. Jätten Gulliver övermannad och fastbunden bredvid bilder från New Orleans efter den katastrofala och ödeläggande översvämningen. Fallna clowner, leksakscowboys och karusellhästar bredvid en bild av gammal bild på pappan som lyssnar på radion i ett typiskt och välordnat hem i 60-talets Sverige. En bild av tryggheten möter något oönskat eller något som inte går att kontrollera. Samtidigt låter sig bilderna inte läsas av så enkelt, det finns något kulissartat över dem, något gåtfullt som konstnären tycks vilja använda som en kvalitet i sig.
Hon kallar utställningen ”Abandoned” och när man läser samman utställningens målningar får man en känsla av den övergivenhet som utställningstiteln kan referera till handlar om upplevelsen av världen och omvärlden. Känslan av övergivenhet kan exempelvis tolkas som en motsägelsefull upplevelse av att lämna en trygg och säker plats för att utvecklas, undersöka sina möjligheter, testa gränser och förmågor, vidga sin världsbild. Slår man i ordboken ser man att abandoned också kan översättas med lössläppt. Släppa sig lös från, frigöra sig från något som begränsar. Det är en annan och mer positiv sida av myntet övergivenhet där en dörr öppnas mot något nytt och lockande. Vilket stämmer väl överens med det konstnären själv berättar om att hon till slut kände sig inlåst i de rum hon tidigare ofta avbildade i sina målningar. Frigörelsen har en baksida. Ur den aspekten känns utställningsnamnet konsekvent och pekar på något komplext och allmänmänskligt.
Jag kan sakna den absurda visuella poesi som finns Annika Johanssons tidigare målningar. Figurer som omotiverat intar konstiga ställningar på en himmelsäng eller kvinnor som oförklarligt placerar ut längder av skira tyger över och under bordliknande former i ett rum. Men även om den bildvärld hon nu visar upp tycks bestå av skilda och ofta motsägelsefulla fragment så målar hon sina bilder med en avslappnad inställning och utan spår av kamp. Allt är utfört med lätt och säker hand och med en imponerande konsekvens och balans. Samt det man framförallt förknippar Annika Johansson med, ett välgörande anspråkslöst tilltal i sin konst.
Adress: Luntmakargatan 52, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/3 – 30/3
Maria Johansson (text), Domeij Gallery (foto)
