Djur och konst tillhör inte den enklaste kombinationen. Speciellt inte husdjur och konst. Det blir lätt så, att distansen går förlorad och det kära föremålet i konstnärens blickfång kommer att omges av ett ljus som sällan andra familjemedlemmar välsignas med. Det är nästan lättare att vara barn i familjen: de kan i alla fall i efterhand göra upp med förälderns skildring. Annat är det med djuren, men å andra sidan är de förmodligen lyckligt ovetande om att de gått till kulturhistorien, i gott sällskap med sina olika artfränder. Exempelvis Doris Lessings och T. S. Eliots katter är numera litterära klassiker med samma dignitet som författarnas mer ”seriösa” verk.
Maya Eizin Öijer är sedan länge en av våra mest estetiskt medvetna och hantverksskickliga konstnärer med den fotografiska bilden som medium. Hon kan sin bildhistoria, och har i tidigare verk bland annat tagit sig an skräckfilmsestetik, nordisk sekelskiftesromantik, kiosklitteratur och barockkonstnärer som Watteau och Fragonard. Hon har dessutom en gedigen kunskap om japansk konst (i slutet av 70-talet studerade hon vid Tokyo University of Art), vilket gjort att hennes bildvärldar ofta antagit formen av ett islandskap där passionens låga brinner djupt nere i kylan. Det finns hos Maya Eizin Öijer en distans till motivet som inte utesluter identifikation, låt vara att denna i högre grad sker på ett intellektuellt plan än i en ångande, fysisk verklighet.
I sin nya utställning på Andréhn-Schiptjenko är det – som läsaren vid det här laget kunnat ana – katter som står i fokus. Maya Eizin Öijer är själv mångårig kattägare, och i bilderna hon visar poserar vita kissemissar i späd ålder mot bakgrund av moln av rosa och ljusblå tyll, körsbär och blommor. Inspirationen kommer bland annat från den japanska traditionen att samlas och fira körsbärsträdens korta blomning, och är det något varje kattägare bär en vemodig visshet om så är det om kattungestadiets flyktighet. Snart är de pipande små ulltottarna grymma jägare som ger sig ut på jakt efter grannskapets småfåglar och möss (för att nu inte tala om hemmets skinnmöbler och textilier). Utställningens titel – ”Lost Moments” – pekar också i denna riktning. Oskuldens, ömtålighetens och utsatthetens tillstånd förbyts förr eller senare (och det gäller djur såväl som människor) i en hårdhet som är nödvändig för att säkerställa överlevanden. Om det nu är så? Wolf Biermann varnade för att låta sig förhärdas i en tid som är hård. De alltför hårda brister alltid, som bekant. I Maya Eizin Öijers kattbilder finns människohanden (nästan) alltid närvarande, ett stöd som lyfter och skyddar men som lika gärna kan klämma och krossa. Tryggheten är aldrig en självklarhet, den lever på nåder.
Som symbol för detta predikament är det svårt att tänka sig något mer passande symbol än en liten kattunge. Men frågan är vad man gör med den? Eizin Öijers styrka har tidigare varit hennes förmåga att genom kombinationen av olika bildelement placera sig precis mitt i skärningspunkten mellan ambivalenta – ofta rent kontradiktoriska – känslor och stämningar. Det har gjort romantiken laddad med ett olycksbådande mörker, och under den estetiskt tilltalande ytan kokar något dunkelt, obestämbart. Av förklarliga skäl fungerar denna dubbelexponeringsteknik inte lika bra när det gäller kattungar, men en bra bit på vägen hade man nog kunnat komma. Nu befinner sig bilderna i farlig närhet av de snapshots som kattälskare världen runt belamrar Internet med, och som stundom hamnar i Pressbyråns vykortsställ. De har en besvärande platthet, som inte bara handlar om skärpedjup utan ännu mer om bristen på mångdimensionalitet. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att skönheten i betraktarens öga denna gång fördunklat den intellektuella skärpa som tidigare gjort Maya Eizin Öijers bildkonst så effektiv och egenartad. Den värsta formen av konstkritik är den som enbart fördjupar sig i vad konstnären inte gjort, men borde ha gjort. Så några förment goda råd tänker jag inte dela med mig av. Och de behöver säkert inte Maya Eizin Öijer heller. Kvar står dock det faktum att ”Lost Moments” är en utställning som trots goda föresatser gått bort sig i symbolförrådet och dess tillämpningar. Inget ont om katter, men här hade jag önskat, ja, just det – mer klös.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2009-05-15 Anders Olofsson (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)
