Same, same, but different. Senaste gången jag var i New York var Barack Obama president och finansmannen och demokraten Michael Bloomberg stadens borgmästare. I dag är det politiska läget som bekant annorlunda. Federationen leds av en republikansk president som har problem med impulskontrollen och en socialistisk muslim är borgmästare i sta’n. Men den största skillnaden, i varje fall på ytan, är att det ligger en påtaglig doft av marijuanarök över staden.
2021 legaliserades cannabis och New York City är den stad i världen där flest personer brukar marijuana. Vad det beror på är svårt att säga, men med tanke på det pressade politiska läget dämpar denna drog känslolivet hos många, även dagtid. Jag kommer att tänka på Karin Boyes dystopiska roman Kallocain. Drogen som gett romanen titeln är ett slags sanningsserum, och cannabis i kombination med den narcissistiska kulturen på sociala medier påminner om kallocainets verkan. Gränsen mellan människors inre tankar och fantasier och offentligheten har lösts upp.
Whitneybiennalen 2026 öppnade häromveckan (men några installationer saknades fortfarande) och curatorerna vill givetvis ligga i framkant. Denna gång är de tydliga med att det inte är fråga om en hit-parad utan att utställningen vuxit fram i möten med de femtiosex konstnärerna, som alla intervjuas i tegelstenskatalogen. Men det är förstås curatorerna som har haft makten att curatera, ingen annan, och därmed också har ansvaret.
Det är Marcela Guerrero och Drew Sayer som samarbetat denna gång och de har inte haft en lätt uppgift. Fan skall vara curator, eller för den delen samtida konstnär, när verkligheten framstår som overklig och skenar i väg i nya riktningar som ingen hinner med. Attackerna på Iran kom till exempel först efter att katalogen var färdig. Men Guerrero och Sayer är noga med att ta politisk ställning i sina förord. De skriver att de inte tycker om vad som pågår i Gaza, oroar sig för klimatet och är mot senkapitalismens antidemokratiska tendenser. Det är inget någon kan bli förvånad över.
För en europé på besök blir det uppenbart vad de inte skriver om. De nämner inte den amerikanska administrationen vid namn, de nämner inte den söndertrasade transatlantiska länken eller Rysslands invasion av Ukraina. Även om dessa händelser inte sker på amerikansk mark så har de stor betydelse för USA. Det gör att deras explicita ställningstaganden får ett drag av pliktskyldighet.
Whitneybiennalen ska visa upp något slags översikt över den samtida amerikanska konsten. Det är en uppgift som inte alls är självklar. Vad är till exempel en ”amerikansk konstnär”? I curatorernas tappning är det någon som är konstnärligt verksam i USA men inte nödvändigtvis uppbär amerikanskt medborgarskap. Denna fråga, om vem som får vara verksam i och befinna sig i USA, är ju brännhet, men utvecklas märkligt nog inte.
Nästa fråga gäller det ”samtida”. Här har curatorerna också använt sig av ett vitt begrepp. En av de mest uppmärksammade konstnärerna är Carmen de Monteflores som är mor till den amerikanska politiska konceptuella konstnärsstjärnan Andrea Fraser. Modern gav upp sitt konstnärskap på sextiotalet då hon inte lyckades i karriären, förmodligen därför att hon är kvinna. Men nu visas hennes poppiga dekorativa kulörta väggverk. De är slagkraftiga men saknar komplexitet. Här blir verken från sextiotalet samtida eftersom de är en del av en lovvärd – samtida – trend att lyfta fram kvinnliga konstnärer som inte beretts plats i en mansdominerad konstvärld.
Strax intill visar dottern Andrea Fraser sovande grå små barnkroppar i ömtåligt vax skyddade i vitriner, Untitled Objects I-V, (2024). Fraser, som är känd för sina stenhårda konceptuella verk som kritiserar konstmarknaden, har sagt sig vilja uttrycka den sårbarhet som drabbat henne då hon inte vet hur hennes konstnärliga arv ska förvaltas. Det är märkligt platt.
Biennalen är uppdelad i två våningar och är inte överväldigande stor. Den övre delen fokuserar främst på ett överskridande mellan människa, djur och natur, inklusive ett intresse för vad man kan kalla för ”det naturliga”. Till det senare hör till exempel Nour Mobaraks Broad’s Cast 7 (2025). Hon har under en graviditet bland annat fört in en mikrofon i underlivet och spelat in samma ljudmiljö som fostret hör. Guerrero understryker alltså gränsöverskridandet mellan det yttre och inre. Men med tanke på alla tekniska möjligheter till att avlyssna kroppars inre blir man inte drabbad av nya upplevelser eller insikter.
Ett annat överskridande gäller den blinda Emilie Louise Gossiaux’ Co-Shaping One another with the moon (2025). Hennes verk handlar om den nära relationen till ledarhunden London. Hon har tecknat deras relation med ett hjälpmedel som låter henne känna de linjer hon drar och har också tillverkat färgglada repliker på en hundleksak, som en kritiker liknat vid but plugs, och det finns ett erotiskt anslag i teckningarna, en antydan om tidelag. Oavsett om det är en riktig iakttagelse eller ej så ska verket handla om gränsupplösning i relationen mellan djur och människa. Verket är rätt så obehagligt i sin enkelhet, även om curatorerna avser något annat.
Andra konstnärer närmar sig naturen genom att gestalta, avbilda eller kommentera den. Det är fråga om olika slags gränsöverskridanden mellan människa, natur, djur och teknik. Camoflux Mangrove Village 360° av Leo Castañeda är ett slags videospelsinstallation med organiska surreala träskmarker. Det samtalar med Malcolm Peacocks stora trädstubbar av flätat syntetiskt hår. Verken väcker frågor om alternativ till antropocen, människans tidsålder, då mänskligheten står inför ett möjligt sammanbrott.
Gränsöverskridandet omfattar också (ett fåtal) samarbeten mellan konstnärer, relationella aspekter och strukturer som ramverk i flera av verken i biennalens nedre del. De flytande draget hos många verk påminner överraskande om åttio- och nittiotalets postmoderna konst. Då var upplösningen av skillnader mellan yta och djup, bredd och djupsinne, konst och liv centrala. Det är knappast avsikten här, att återvända till det postmoderna, men något säger det om sakernas tillstånd. Kanske är det helt enkelt så att det är först nu det postmoderna tillståndet har realiserats och att det endast formulerades då det begav sig.
Ta till exempel Jordan Strafers film Talk show (2026). Den skulle kunna vara producerad för trettiofem år sedan och bär tydliga drag av David Lynch filmskapande. Det visar sig också att Ingmar Bergman och David Lynch är förebilder. Här samsas närbilder på ansikten, flytande karaktärer, en blandning av sex, våld, mindfullness och amerikansk talkshow som flyter samman till en regnbågsglimrande oljefilm ovanpå en mörk vattenyta. Och underhållande är det.
Biennalens tydligaste tema är alltså gränsöverskridande och vår tid präglas som sagt just av gränslöshet: könsgränser suddas ut, nationers gränser överträds, politiska motståndare möts över demarkationslinjerna i – tillkämpat – samförstånd, gränserna mellan digitala och analoga företeelser bleknar bort, och så vidare. Sawyer skriver i katalogen om en permanent kris och om en ”feeling of the dissolution of ’the ’normal’ ”, om infrastrukturernas upplösning, inklusive konstens institutioner. Det är mitt i prick.
Frågan är då varför biennalen är överraskande vag och svag. Det beror på att de inte har tagit ett ordentligt curatoriskt grepp och varit konsekventa, trots att de gjort en riktigt bra analys, utan fyllt på med lite av varje.
Till historien hör också att samtiden inte bara är gränslös utan att dess motsats också gäller. Den präglas som vi vet av en stenhård polarisering där gränser mellan politiska läger cementeras på djupet och tidigare band slits av. Det är en plågsam dialektik med motsatsparet gränslöshet och polarisering utan en möjlig syntes i sikte. Eftersom denna aspekt saknas blir det varken hackat eller malet. Men, som sagt, fan skall vara curator i framkant när verkligheten framstår som overklig.
Andreas Gedin
Whitney Museum, 99 Gansevoort Street, New York. Pågår 8 mars – 23 augusti 2026
