Förförelsen har blivit ett centralt tema i vår sentida kultur. Förförelsen är dubbeltydig till sin natur: den inbegriper både njutning och en krypande känsla av att ha drabbats av något man egentligen inte vet hur det råkat hända. Förförelsen är också ett allkonstverk, där vi dras med i sinnenas dans tills vi förlorar balansen – och oss själva. Vi förknippar oftast begreppet förförelse med kärlek och passion, men så behöver det förstås inte vara. Idag står förförarna på lur i varje vrå, från sammetsögda Eva Longoria som vill få oss att köpa (och slicka i oss) den senaste Magnumglassen till armadorna med designerstylade datorväskor och exotiska resmål, som utlovar oss en upplevelse vi sent (helst aldrig) skall glömma. Att förförelsen letat sig i konsten är heller inte underligt. Från Sissel Tolaas experiment med parfymer och dofter till Åsa Jungnelius läppstiftskulpturer löper den sinnliga förförelsen som en röd tråd genom samtidskonsten.
Anne Klontz, som bland annat assisterade i uppsättningen av 2008 års Vårutställning på Konstfack, har som en del av sina studier vid det internationella curatorprogrammet vid Stockholms Universitet satt samman utställningen ”Forms of Seduction” med konstnärerna Åsa Cederqvist, Alevtina Kakhidze, Fredrik Nielsen och Charles Stern. Förutom IASPIS-stipendiaten Kakhidze – som valt en konceptuell väg till förförelsen – är det en utställning som skall tilltala just sinnena. Åsa Cederqvist, som till vardags verkar som en slags kompositkonstnär med video, installationer och musik som ingredienser, har fyllt utställningsrummet med säregna, hängande ansamlingar av objekt. Associationerna går ömsom till prydnad och utsmyckning, ömsom till destruktivitet och förgörelse. Cederqvists val av material spänner mellan skenbart dyrbara textilier till gummi och järn. Upphängningsanordningarna ger presentationen en karaktär av S/M-dungeon eller tortyrkammare i lyxklass. Den estetiska lockelsen som hennes verk utstrålar vill gärna spela med de mörkare sidorna av vårt själsliv, en förnimmelse som förmodligen hade kunnat renodlas ytterligare i ett annat rum än Wetterling Gallerys butiksliknande lokal.
Fredrik Nielsen och Charles Stern är bägge glaskonstnärer, låt vara att den förstnämnde tänjer på begreppet glaskonst så långt det någonsin går. Charles Sterns upplysta glaspjäser presenteras i ett mörkt rum, vilket signalerar exklusivitet och mysterium. Förutom ljuset som strålar ut från verken är en videoprojektion rummets enda ljuskälla. Effekten är onekligen både elegant och övertygande, även om risken alltid är uppenbar att förförelsen i detta fall blir precis av det slag som engagerar sinnena för stunden, men efterlämnar en viss tomhet. Gränsen mellan konstinstallation och sofistikerad butikspresentation är hårfin, och Sterns balansgång utmed denna linje känns lite vådlig, trots at han går iland med uppdraget.
Fredrik Nielsen har inrättat ett helt rum utifrån sina tankar om ”wannabekonsten”. Installationen har tidigare visats på Landskrona konsthall, men tål att ses igen. Nielsens punkrockattityd till glaskonsten är kaxig så det förslår: hans i grund och botten ganska anskrämliga pjäser har bemålats med ord som ”Dålig smak”, ”Konst” och ”Svensk form”. Man behöver inte fundera så särskilt länge för att förstå vartåt Nielsen hatkärlek riktar sig. Det är möjligt att han på allvar ser sig som en missförstådd och aspirerande wannabekonstnär, men det har han egentligen ingen anledning till. Det räcker med att lomma iväg ett stenkast till Kulturhusets stora formutställning ”Sakernas tillstånd” för att den nielsenska självkänslan skall stärkas. Hans trashiga version av den svenska glaskonsttraditionen ligger precis rätt i tiden. Har man överseende med hans emellanåt alltför påtagliga ”Idol”-komplex kan man skönja konturerna av en ung konstnär med en hälsosam brist på hämningar och en streetsmart fantasi som känns helt egenproducerad. Bland utställarna befinner sig Alevtina Kakhidze i en egen kategori. I våras kunde stockholmarna se hennes rumsinstallation mitt på Norrmalmstorg, byggd av lätta textilier, bilder och texter kring habegär och åtrån till objekt på konsumtionsmarknadens scen. I utställningen har hon låtit teckna av föremål i butiksfönster som på ett eller annat sätt fångat hennes uppmärksamhet. Bilderna har sedan, i enlighet med masskonsumtionens logik, massproducerats och presenterats i montrar av ett slag vi vanligtvis hittar på de mer exklusiva varuhusen. Cirkeln sluter sig: från att ha annekterat och dekonstruerat föremålen för vår konsumistiska åtrå har de transformerats till konstobjekt i väntan på hugade köpare. I sällskap av Cederqvist, Stern och Nielsen får Alevtina Kahidze verkligen kämpa för uppmärksamheten, men hennes lågmälda anslag utgör ett välkommet andningshål i en utställning som annars anlägger ett visuellt fyrverkeri.
”Foms of Seduction” är en utställning som ger sig i kast med en mångdimensionell tematik, vars komplexitet är svår att belysa via enbart fyra konstnärskap. Men den gör sitt bästa, och lyckas ändå förmedla något av förnimmelsen av sinnlighet och hot som ruvar i det inre av varje förförelse. Ännu bättre hade det varit om fylligare information om varje konstnär hade varit tillgänglig än den broschyr som tryckts till utställningen. Det är de värda.
Bilder (uppifrån och ned): Åsa Cederqvist, Fredrik Nielsen
Adress: Kungsträdgården 3
2009-08-25 Anders Olofsson (text och foto)
