I slutet av förra året fyllde konstföreningen Hötorget 20 år. För den flitiga vernissagebesökaren har föreningens grundare Bertil Schulze närmast varit ett inventarium (i ordets goda bemärkelse) på huvudstadens gallerier. Hötorget har alltsedan starten haft som strategi att stödja den unga samtidskonsten, dels genom sina inköp men också genom det årliga Hötorgsstipendiet. Bland Hötorgsstipendiaterna genom åren märks konstnärer som Anna Åstrand, Andrea Hvistendahl, Linn Fernström, Loulou Cherinet, Christoffer Paues och Maria Nordin. Man har med andra ord haft god näsa för begåvningar med tanke på att stipendiet alltid går till en avgångselev från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. I likhet med andra konstföreningar är konstföreningen Hötorgets verksamhet helt ideell. Men det positiva inflytandet man haft på huvudstadens konstliv skall inte underskattas, och den överstiger förmodligen det genomslag som många mer penningstarka aktörer haft.
Nästa vecka är det dags för konstmässan Supermarket att ta Kulturhuset i Stockholm i besittning. Supermarket är också ett ideellt initiativ, framdrivet av ett entusiastiskt gäng unga konstnärer. Från början var ambitionen blygsam: man ville presentera ett alternativ till den kommersiella konstmässan Market. Men idag är Supermarket en global spelare som vinnlägger sig om att skapa ett forum för konstnärsdrivna aktiviteter runt om i världen. På köpet har man blivit Nordens största konstmässa. Utan rika investerare i ryggen.
Konstföreningen Hötorget och Supermarket är bara två av många exempel på hur den ideella sektorn får nationens kulturella blodomlopp att pulsera. Dessa två exempel är hämtade från Stockholm, kanske ännu viktigare är de ideella aktiviteterna för kulturlivet ute i regionerna. Ibland får man lätt intrycket att man från det offentligas sida ser de ideella initiativen som en pendang till privata insatser, och således som ett alibi för att dra ned på de egna ambitionerna. Det är förstås en befängd tanke. Alla erfarenheter pekar på att det är just i samverkan mellan offentliga, privata och ideella aktörer som dynamiken uppstår. Ingen kan åka snålskjuts på den andres bekostnad. Men visst är det märkligt när privata konsthallar och konstnärsdrivna mässor kan erbjuda konstnärerna bättre arbetsvillkor än vad statliga och kommunala institutioner gör.
Tecknaren Håven (Hans V Nilsson), som förr om åren publicerade sina giftiga satirer i bl.a. Dagens Industri avbildade en gång en fet direktör som med öppen famn utbrast ”Jag älskar idealister, för dom kan man få att jobba gratis!” Det hade lika gärna kunnat vara en kulturnämndsordförande eller ett kommunalråd. Skäms på er, allesamman!
Anders Olofsson (text), quinnsolomon (foto)
