Konsten.net startar en ny serie med texter som utgår från ett enskilt konstverk. Först ut en reflektion kring bilder som väcks genom ett fotografi av Trinidad Carrillo.
Dödens sömn är överallt i vår vanskliga samtid. Något tvingar den upp till ytan, och lite överraskande blir den synliggjord i några besläktade konstverk. Först ser jag den i de lekande barnen hos Trinidad Carrillo. Hennes färgfotografi ”Off with their heads” (2019) föreställer en flicka och en äldre pojke som har lagt sina huvuden på en bordskiva. Med stängda ögon vilar de med hakorna på bordets kant, som försjunkna i djup sömn.
De ser ut att ha förlorat sina kroppar på grund av den blanka bordskivan som i fotografiet effektivt kapar dem mitt itu. Ansiktena är allt som syns av dem i Carrillos fotografi, en suggestiv bild med både kusliga och komiska övertoner.
Ett räcke i bakgrunden delar själva bilden på mitten, i en övre del som nästan enbart består av ljusfylld luft och en nedre med barnen och bordet. Två tunna stolpar löper lodrätt genom bilden och avgränsar barnens utrymme ytterligare. Fotografiets komposition håller dem på plats.
Bordet skjuter in som en kil i bilden, en snedställd form som skapar rörelse och riktning, och som förstärks av den mönstrade löparen som ligger på bordet. Arrangemanget leder betraktaren in till den sällsamma lek som pågår. Mellan barnen står något slags obestämbart föremål som det växer svampar på, kanske har barnen ätit av dem och därför fallit i dvala.
Trinidad Carrillos fotografi återfinns i hennes bok ”Oneiromance” från 2024, där det ingår i en associativ bildberättelse mellan dröm och verklighet. Genom mättade färger, en kontrastrik ljussättning och motiviska förskjutningar gestaltar Carrillo mystiska skeenden i en värld parallell med vår synliga.
Också andra bilder gör sig påminda, närmast en målning av Edvard Munch. De två verken möts som skepp på drift i natten, och för en stund färdas de jämsides. Munchs egenartade ”Vision” från 1892 uppvisar en scen som liknar den hos Carrillo, men här rör det sig inte om någon lek. Hos norrmannen har sakförhållandena skärpts, och Carrillos lekfulla gemenskap är som bortblåst.
I Munchs målning finns bara ett ensamt manshuvud som flyter på en blåskimrande vattenyta i bildens nedre del. Vattnet reflekterar molnen på himlen, medan kroppen även här är i det närmaste osynlig. I bakgrunden tronar en vit svan med sin spegelbild. Det kunde ha varit en idyllisk scen, om Munch hade målat sådana. Men uttrycket i mannens ansikte talar tydligt emot all harmoni. Sönderfallande, skissartat och groteskt förvridet liknar det mer den sortens gummimask som väl fortfarande finns att köpa hos Butterick´s.
Munchs målning brukar tolkas som ett självporträtt, och han använder svanen som en symbol för oskuld och renhet. Och som sinnebild för kvinnan. Oberörd och oåtkomlig simmar hon förbi honom. Ett av Munchs många uteblivna möten. Men sällan har väl motgång målats fram med sådan hjärtskärande enkelhet och skönhet.
Därefter seglar Théodore Géricaults målning ”Avhuggna huvuden” (ca 1818) upp som jämförelsematerial. På ett högst realistiskt sätt framställer han två avhuggna huvuden som ligger på ett blodigt lakan. Kropparna är här definitivt borta, döden verklig. Det ena huvudet gapar stort och ögonen är öppna, som om ett medvetande fortfarande ser ut från dem.
Géricault besökte bårhus där han gjorde observationer av likdelar, och målningen är en av flera förstudier till hans berömda ”Medusas flotte” som visades på Salongen i Paris 1819.
Nyligen visades huvudena i Nationalmuseums utställning ”Romantiken. Ett sätt att se”, men redan 1998 var målningen inkluderad som en sorts visuell inledning till Moderna museets samlingsutställning ”Sår”, en bred presentation som egentligen ville beskriva hur individuella och samhälleliga smärtpunkter skildrats i samtidskonsten efter 1960.
Utställningar med helt skilda teman och innehåll, men Géricaults målning fungerade tveklöst som resonansbotten till båda.
Jag tror inte att Trinidad Carrillo vill sätta skräck i betraktaren, så som möjligen var Géricaults avsikt. För om han målade sig så nära verkligheten han kunde, så försöker Carrillo i stället genom fotografiet skapa en förhöjd bild av världen. Visa på våra underliggande känslor, drömmar och drifter. Som Munch gör i sin målning.
Verken är gjorda med tvåhundra års mellanrum, men flätas trots detta samman till en ödesmättad trio. De agerar oberoende av tid och rum. Och framkallar en fruktansvärd tanke – har ingenting förändrats?
Magnus Bons
