”The world i yours” är titeln på Louisianas senaste utställning med samtidskonst. Och ingen verkar, vare sig konstnärer eller konstvetare, kommentera titeln med annat än ironi, cynism eller komik, och det är väl precis det museet tänkt sig. Är världen min? Om den inte är min, vems är den? Och varför inte min? Borde den vara min? Jag besöker utställningen samma dags som det pågår ett globalt klimatmöte i Köpenhamn, där världens ledare ska diskutera världens framtid. Och dagen efter att Obama tilldelats fredspriset i Oslo.
På 50-talet i Sydafrika började en svart ung advokat vid namn Nelson Mandela protestera mot att hans värld begränsades av apartheid genom att gå till platser avsedda endast för vita, och i frihetsdeklarationen 1955 deklarerar han att i ett land där både svarta och vita lever finns det tillräckligt med plats för alla på lika villkor. Han var övertygad om sin rätt till världen. På 60-talet avslutade Martin Luther King sitt berömda tal ”I have a dream” med ” we are free at last! ”. Att idag säga samma sak skulle kanske bli mer cyniskt än befriande.
”Wild, wild horses, we´ll ride them some day” (Rolling Stones), en sångtext bland många på 70-talet som handlade om att övervinna alla hinder och göra världen till sin. Också hela svenska vänstermusikrörelsen handlade om detta, ända fram till punken, och framtiden var vår, det var kollektivt möjligt att komma dit vi ville, eller skulle med lite tålamod bli möjligt, en dag… Därefter kom en lång period när det kändes som att allt var möjligt för alla andra. Ett tag var nästan inget möjligt för någon. Så är det nog fortfarande. Idag skulle väl ingen tala som Martin Luther King eller dikta liknande textrader som Mick Jagger utan att kallas patetisk.
Klimatmötet i Köpenhamn drog deltagare från hela världen, och så länge mötet pågick är allt möjligt men med viss twist – det är möjligt att få hela världen engagerad i klimatfrågan men inte säkert att vi enas om lösningar. Det är möjligt om… och samtidigt inte alls och ändå just nu. Och den första svarte amerikanske presidenten någonsin, Barack Obama, mottog årets fredspris, och pratar i sitt tacktal om krigens betydelse för freden i världen. Någonstans förstår vi, aningen förvirrade, att det är viktigtatt hålla tungan rätt i mun, om världen ska bli vår.
Utställningens deltagare är från hela världen och alla tekniker och tillvägagångssätt är accepterade, etablerade och representerade. Verken är valda så att de enkelt avläses kollektivt och separat efter utställningens titel. Jag tycker att museet har lyckats med att pusslat ihop en utställning som faktiskt speglar skeenden och tillstånd i världen och som berör mig. Både för att konstverken är så öppna och fria från pekpinnar och för att utställningen påminner mig om att de dagar det var självklart (möjligtvis naivt) att säga ”The world i yours” är långt borta. Människan i världen, möjliga förhållningsätt, dået och nuet reflekteras i utställningens verk.
Några exempel av de 24 deltagande konstnärerna: demonstranterna (som inte ser ut som riktiga demonstranter) i Mircea Cantors film ”The landscape is changing” håller upp speglar i stället för plakat med slagord som ett sätt att tala tydligt när orden blivit ett hinder för att nå fram. Ett McDonald’s fylls sakta med vatten från golv till tak i ”Flooded Mcdonald’s” av danska gruppen Superflex. Ett practical joke som långsamt och suggestivt övergår i vanmakt. Eller Adrian Pacis poetiska filmfantasi ”Per Spectum” som med flummig poesi kristallklart visar på människors förväntningar och inneboende möjligheter till eufori och lycka. Och Cao Feis film ”Whose utopia” som utspelar sig på en glödlampsfabrik i Kina. Filmen visar massproduktionens monotona villkor och arbetare som drömmer sig bort. Det intressanta är att arbetarna framstår som individer med egna visioner istället för en diffus grupp i kollektiv politisk kamp.
Utställningen pågår fram till och med 10/1 2010
Maria Johansson (text), Gardar Eide Einarsson (foto)
