Bland konstnärerna på årets Venedigbiennal, som glädjande nog domineras av kvinnliga konstnärskap, finns på huvudutställningen också konst av ursprungsfolk. Bland Arsenalens många både braskande och stillsamma verk finns Britta Marakatt-Labbas uttrycksfulla och lysande och till formatet små broderiapplikationer, där hon gestaltar hotet mot samerna.
Även några nationella paviljonger har tillägnats ursprungs- eller andra minoritetsgruppers konst. Den nordiska paviljongen har blivit den samiska, den polska paviljongen har valt att visa den romsk-polska konstnären Margorzata Mirga-Tas och Chiles paviljong uppmärksammar ett urfolk och deras unika miljö längst söderut i Patagonien.
Den nordiska paviljongen omvandlades i år till ”Den samiska paviljongen”, där till och med den samiska flaggan rests på en egen flaggstång utanför. Det är OCA i Norge som låtit samerna representera paviljongen för första gången, med konstnärer från de tre nordiska sameområdena: Maret Anna Sara från Nordnorges renbetesland, finska Pauliina Feodoroff med rötter från både ryskt och finskt sameområde och Anders Sunna från samiskt område i Jokkmokkstrakten.
Vid en första åsyn av kändes paviljongen mer helgjuten och stark än jag någonsin sett den under senare år. De vackra trädstammarna tycktes för en gångs skull ingå i själva installationen. För samerna är den fria naturen utan gränser en nödvändig del i deras livsform, och konstnärerna har tillsammans uttryckt sin övertygelse: ”Om vi bryr oss om vår natur, tar den hand om oss.”
De tre visade på olika konstnärliga infallsvinklar och uttryck, i en politisk del, en mer poetisk och en del med både dokumentärt och mytiskt innehåll.
Anders Sunna, som är tydligt politisk, har i en mäktig installation med fem stora målningar – samt en sjätte som brunnit ner – skildrat sin släkts historia och den långa konflikten mot det svenska rättsväsendet om renbetesmarken, som pågått sedan 1971. Familjen har blivit överkörd gång på gång av myndigheterna och i de stora målade pannåerna skildrar Sunna en specifik händelse från varje årtionde. De innefattas i ett konstrikt böjt ramverk hopsatt av tunna trästammar. Mellan bilderna har tusentals kopierade dokument från rättsprocesserna samlats kronologiskt i olikfärgade pärmar.
Hela familjen har medverkat i hans installation. Och jag kan i både bild, text och via ljudupptagningar följa allt som hänt och det de utsatts för under alla år. De har fortfarande renar, men i regeringens ögon ockuperar de sitt eget land. Ett starkt dokument över en samisk familjs kamp.
Norska Maret Anne Sara visar objekt som skapats av torkade renskinn eller renmagar. Uttrycksfulla skulpturala former, men däremellan också doftande grässkulpturer som alla hänger i rummet. En luftig skulptur med torkade grässtrån ser ut att sväva från taket och inuti jag kan ana otydliga former, kanske ett torkat renkalvskadaver. De skira grässkulpturerna har också olika starka dofter som associeras till renbeteslandet och som för Sara symboliserar olika känsloyttringar. Rädsla i renspillningsdoften eller trygghet i den friska doften av naturens alla blommor och gräs.
Pauliina Feodoroff är såväl konstnär som teaterdirektör, och har rötter både i finska Keväjäurr och ryska Suo’nnjeltisk. Hon visar en dokumentär där samerna ger skogen nytt liv och låter flodernas vatten få strömma fritt, så att fiskarna kan komma tillbaka. Den andra delen av hennes verk består av en performance, där de agerande berättar om de samiska kvinnornas försvunna livsrum i naturen och dansar med ett mytiskt vilt och vilset mörkt naturväsen. Till slut finner den sin samiska samhörighet, och får sin hornmössa på huvudet.
Konsten i den samiska paviljongen ger mig olika aspekter av samernas situation idag. Den gör mig delaktig, ger mig förståelse och inblick i deras kamp för överlevnad i en oförstående värld.
Även Polens paviljong visar ett minoritetsfolks historia, och möter besökaren med ett stort tarotkort ovanför ingången. Det är romsk-polska konstnären Malgorzata Mirga-Tas som skapat en imponerande och återförtrollad värld. ”Re-enchanting the world” fyller hela paviljongen från golv till tak med stora färgrika textila collage. Konstnären parafraserar en stor bildsvit från 1400-talet som finns i Palatset Schifanoia i Ferrara. Schifanoia betyder ungefär ”bort med alla ledsamheter” och hyllar familjen d’Estes stordåd i tolv fresker från golv till tak.
Mirga-Tas har omtolkat innehållet i sina stora textila applikationer, men följer freskernas uppdelning i tre fält för varje månad. Överst i varje bildcollage visas en skildring från romernas historia och i varje mellanfält ett av de astrologiska stjärntecknen tillsammans med konstnärens porträtt av sina egna kvinnliga förebilder, framför allt bland romerna.
Här ser jag den romsksvenska EU-parlamentarikern från Feministiskt initiativ Soraya Post, samt Katarina och Rosa Taikon. Längst ned i varje fält visas den vardagliga och ibland torftiga situationen för romerna idag. De tolv textila collagen täcker väggarna uppifrån och ner och den polska paviljongen har blivit ett mäktigt och samtidigt lekfullt epos över romernas historia och liv idag.
Tarotkortet spelar här en viktig roll. En ickevåldsprocess för att ändra på en ondskefull värld och istället återta kommunikation och återuppbygga goda relationer. För mig en mäktig och starkt berörande paviljong, där kvinnorna och med dem de textila materialen spelar en stor och viktig roll.
I Chiles paviljong ”Turba Tol Hol-Hol Tol” uppmärksammas ett okänt urfolk och den hotade miljön i deras område. Selk’nam lever i Patagonien allra längst söderut i Chile, i ett torvmosseområde som kallas Hol-Hol Tol, ungefär ”hjärtat av torvmossen”. Våtmarksområdet är oerhört viktigt för hela världen genom kolbindningen i marken, men har inte uppmärksammats mycket. Och nu är det snart på väg att förstöras, genom att man har bygger vägar och exploaterar marken för gruvor. Våtmarkens växtlighet förstörs och förgiftas.
Konstnärerna Ariel Bustamante, Carla Macchiavello, Dominga Sotomayor och Alfredo Thiermann har fördjupat sig i hur urfolket lever i samklang med naturen. I paviljongen har de anlagt en våt torvmosse, och åtta personer i taget får på en spång gå upp till ett filmrum. Där möter vi det vackra landskapet och hör urinnevånarnas sång som blir allt starkare och slutar med ett crescendo. I slutet av filmen får vi också se de svarta silhuetterna av selk’namfolket, som sjungande dansar och springer förbi.
Jag förstår att man kan bli frustrerad över att inte få veta så mycket om den hotade folkgruppen. Men på något konstigt sätt blev just detta, att bara ana och känna deras starka närvaro och hotet mot dem, för mig ändå något magiskt.
Lena Boëthius
Tidigare intendent och curator på Göteborgs konstmuseum, och har bland mycket annat skrivit för tidskriften Form, samt varit med i redaktionen för Paletten
Venedigbiennalen, Giardini och Arsenale, Venedig. Pågår 23 april – 27 november 2022
