Får och getter. Män som mjölkar, tänder cigaretter och gör åkarbrasor för att hålla värmen medan de småpratande håller ett öga på djuren. Kameran går nära. I bakgrunden anas en rätt storslagen lantlig miljö.
Den ukrainska konstnären Zinaidas svartvita videotriptyk ”Without women/Made in Ukraine” följer en grupp män som lever i byar kring bergskedjan Östkarpaterna. De är bönder och herdar och lämnar av tradition och nödvändighet sina familjer för att följa boskapen högre upp i bergen under fem månader av året. Tar hand om djuren, förädlar mjölken.
I en video sitter en man på en pall framför ett gammaldags laggkärl och kärnar smör. Drar rytmiskt rundstaven upp och ner, byter hand, använder bägge händerna, lutar huvudet mot axeln för att kunna klämma fast mobilen medan han utför sitt värv. På en annan skärm går kameran ännu närmare och fångar en manskropp som omsorgsfullt drar sina armar genom ett kar med mjölk där ostmassa separeras från vassle.
Zinaidas triptyk, som är en anknytande utställning till den 59:e biennalen i Venedig och visas i en liten lokal ett stenkast från huvudarenan Arsenale, är finstämd och behaglig att vistas i. Tanken är att följa en värld som uteslutande är befolkad av män, men där kvinnorna, eller snarare en schablonartad kvinnlighet, anas som en frånvaro.
Utställningstexterna drar stora växlar på att det finns en erotik i männens rörelser, att armarna som ömt drar fram ostmassan från mjölken famnar en frånvarande kvinna, men det är en nästan parodiskt heteronormativ läsning. Långt rimligare är i så fall att se en studie i en ovanligt nedtonad homosocial miljö med tydligt homoerotiska undertoner. Hur som helst finns det något serent över skildringen och Zinaida betraktar sina motiv ansikte mot ansikte, och inte uppifrån vilket beklagligt ofta är fallet när konstnärer närmar sig ämnen och yrken som domineras av arbetarklass.
Men mest av allt läser man förstås Zinaidas triptyk utifrån det rådande världsläget. De lugna bergsområden som syns i verket ska höra till de platser där Putins armé inledde sitt anfallskrig. Verket säger förstås ingenting om saken, men platsen lär inte längre vara densamma. Hur det har gått för männen vet vi inte heller.
Biennalen har gjort ett tydligt ställningstagande mot Rysslands krig, och perspektivet dyker upp på flera ställen. I närheten av den tomma ryska paviljongen – i sig en effektiv manifestering av de ryska konstnärerna Kirill Savchenkov och Alexandra Sukhareva som valt att inte representera landet på biennalen – har man skapat Piazza Ucraina där antikrigskonst och -information kontinuerligt hängs upp kring en improviserad skulptur; ett torn av sandsäckar. Det lilla torget är knappast visuellt slående, men blir en fullt fungerande markering.
Improviserad, men fungerande, är också intrycket den snabbt producerade utställningen ”This is Ukraine: Defending freedom” lämnar efter sig. I den avkristnade kyrkan Scoula Grande della Misericordia har Kievs främsta arena för samtidskonst, PinchukArtCentre, lyft in en väldig blandning av ukrainsk konsthistoria, samtida och stora stjärnor som Damien Hirst, Olafur Eliasson, Marina Abramović och Takashi Murakami. Hirst och Murakami har bägge tolkar den ukrainska flaggan i varsitt ganska fruktansvärt verk i syfte att samla in pengar. Visuellt är verken stötande ointressanta, men har förhoppningsvis dragit in bra med stålar.
Desto intressantare är den snabba glidningen genom Ukrainas konsthistoria, från en 1600-talsikon till den akuta samtiden i några snabba nedslag. Här börjar kriget kännas på riktigt.
Nikita Kadans stora installation ”Difficulties of Profanation II”, som i sin första version gjordes efter kriget i Donbass 2015, är påtagligt och sprider sig i rummet på en byggställning som inte är möjlig att gå förbi utan att notera. Sönderskjutna objekt, delar av byggnader och fordon och små privata skärvor samlades ihop i ett musealt arkiv, som nu har öppnats och fått sällskap av nya objekt från Kiev-området.
En grupp enorma, snabbt målade porträtt av Lesia Khomenko är ett annat exempel. ”Max in the army”, som serien heter, bygger på förbjudna fotograf
ier som konstnärens make, till vardags konstnär, nu löjtnant i armén, har tagit av frivilliga som anslutit sig till landets försvar. I de snabba linjerna och den väldiga skalan bor något av krigets vansinne och desperation. Se inte bort, tycks bilderna vråla.
I Ukrainas ordinarie paviljong visas ”The fountain of exhauston” av Pavlo Makov. Verket består av en fontän i form av 78 trattar hängda i en stor triangel. Varje tratt har två utgångsrör, och av den vattenstråle som stark och klar rinner in i den översta tratten sipprar bara droppar ner på golvet från den breda raden av trattar längst ner. OM kriget medger kommer verket att utökas med arkivmaterial som blivit kvar i Ukraina – konstnären har jobbat med motivet i decennier.
Installationen kunde handla om tradering, om hur berättelser söker sig vidare från en urkälla och blir något nytt, på en gång likadant och väsensskilt, eller om information eller bara utveckling. Eller kanske handlar det om hur framtiden i ett slag kan förändras. Från den tidigare tydliga forsen som dyker in i tratten högst upp, till de knappt märkbara tårar som sipprar fram längre ner. Det är en tung och realistisk framtidsbild, men att den ens finns blir i sammanhanget trösterikt.
Men den starka strålen som förvandlas till en rad, knappt märkbara droppar kan förstås också representera glömskan eller blindheten. När jag sitter och skriver den här texten dyker det upp en snabb flash om att en båt fylld med flyktingar har sjunkit eller sänkts utanför libyska Tripoli, vilket får mig att minnas Christoph Büchels ”Barca Nostra”, som bestod av det bärgade vraket från en fiskebåt som gått till botten med hundratals migranter 2015, och som hörde till de starkare verken på biennalen 2019. När jag tittar på telefonen igen har flashen ersatts av en annan.
Låt oss hoppas att Makovs fontän inte bara förutspår att kriget i Ukraina, precis som alla de krig vi aldrig ens uppmärksammar och den fortfarande pågående migrationskrisen, blir ytterligare en katastrof som vi vänjer oss vid och till slut bara ignorerar. Att strålen inte förvandlas till ännu en liten droppe som vi snabbt torkar bort.
Sebastian Johans
Zinaida, WIthout women/Made in Ukraine, Spiazzi, Castello, till 27 november 2022
This is Ukraine: Defending Freedom, Scoula Grande della Misericordia, till 7 augusti 2022
Pavlo Makov, The Fountain of Exhaustion, Ukrainas paviljong, Arsenale, till 27 november 2022
