Hur ska man förstå den japanska samtidskonsten – nyckelordet är (det omöjliga) ordet translation. Att mötas i konstuttryck och upplevelser är något annat än att mötas genom några översatta ord. Samtidens pågående, i konstuttrycken, känns hektiskt – består av vilsenhet och allvar: sökande, prövande, relaterande – för att så bli uppsluppet smått galet i lekfullhet och då och då liksom avstanna i begrundande bakåtblickar mot tradition och evighet, ibland i ett och samma verk. Någonstans i utställningslokalen snappar jag upp begreppet karnevalesque – dårarnas fest, burlesken av högt och lågt i en salig blandning, humorn som upphäver allvaret, döden som upphävs av livet… Orden räcker inte, ett möte måste till.
På en skärm som känns stor kommer jag rakt in i Temaparken utan att behöva betala entré eller ens bli tillfrågad om jag vill komma in. I fortsättningen är valmöjligheterna många, särskilt vad gäller tolkning – men kanske beror den upplevelsen på graden av öppenhet, kanske finns många fasta betydelser som för vissa inte går att rucka – vad vet jag? Aktörerna på temaparkens arena befinner sig i olika miljöer, provar – eller har, olika roller, masker, attribut, förklädnader och rörelser, som enskilda individer eller ingående i en grupp, som möter en annan. I vissa scener ingår figurerna i naturen på dess villkor – eller som statister, i andra sekvenser är de ingående närmast artister på en scen, och provar sig fram. En möjligheternas lek eller en ritual. Kanske ingår de i en ny, främmande, skapelse – och allt börjar på nytt, rörelsemönstret är framåt, ofta lite trevande. Och en skulptur skapas, av ungar och lera; de skapar, skapas och ingår (Stone Age of Scuplture is Over av Konstnärskollektivet OLTA).
Språket och översättningen – ordets makt känns liten i sammanhanget, väl medveten om allt som ryms i och omkring ett ord av innehåll och referenser – känns sekundärt i sammanhanget men finns självklart som en förutsättning. Yuki Okumuras filmade föreläsning får stå tillbaka för ett kaos bestående av en hypnotisk framtid, en satir av TV-livet, katastrofer och ögonblick av vila i naturfotografier. Samhälls- och samtidskritik levereras i TV-underhållning/väder där presentatörens clownrefererande näsa och slimmade silverdräkt är centrala – ska vi ta detta på allvar..? Det hektiska tempot och den psykedeliskt snurrande virveln bakom den rytmiskt dansande figuren gör att man inte kan tänka, inte vila trots generös tillhörande soffa. Träsnittet Predator (Sachiko Kazama) för betraktaren långt från TV-underhållningen, till en annan tid av offer och kult. I Yoko Asakais fotografier bjuds vidare en utblick över naturen, av evighet; allt sätts i ett större sammanhang; utanför tiden – bara jag och min blick eller du och din: Gaze I/II. En kort paus i och av ett längre perspektiv.
Innan porträttgalleriet av selfies fullkomligt anfaller och inte lämnar dig i fred en sekund. Varje porträtt är en isolerad individ men samma person, isolerad i sin egen mask, utstyrsel – i sitt gestaltande av sig själv, jaget, självet. Självhävdelsebehov, identitetssökande: mäktigt, magiskt, fasansfullt och helt fantastiskt – se mig, se på mig och försök förstå vem jag är, jag visar dig alla tänkbara ansikten, jag är en komplex individ! Pyuupirus föddes som man men har genomgått operationer för att bli kvinna, i de fotografiska självporträtten har konstnären iklätt sig, smyckat sig och sminkat sig i allt från blodiga köttslamsor till geishauttryck.
Lekfullt men allvarligt utforskande av och försök att hantera en samtids- och framtidstillvaro där minnen av katastrofer färgar många av verken. Begreppet/företeelsen temapark ger tillsammans med tolkning många valmöjligheter och mjukar upp allvarets hårda kanter, här kan möten ske på andra villkor än de konventionella. Att denna utställning turnerar i städer där många kulturer och olika grupper möts är en god tanke.
Projektet är ett initiativ av Leif Holmstrand, har utvecklats tillsammans med Göran Green, Galleri 21 och Gert-Olle Göransson, Galleri Ping-Pong i Malmö, och har även varit ett samarbete ned Arts Initiative Tokyo (AIT), Christel Lundberg, Gallery Misako & Rosen, Moderna Museet (Malmö), Mujin-to Production, Naoko Horiuchi, nap gallery. Projektet har ekonomiskt stöd från Region Skåne och Statens kulturråd.
Adress: Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 14/3 – 19/4
Marit Jonsson (text), konstnärerna/Marin Söderholm (foto)
