I Stockholm pågår just nu två utställningar med intressanta likheter och olikheter. Tova Mozard på Milliken Gallery och Ann-Sofie Sidén på Christian Larsen. När Mozard arbetar med fotografier som påminner om måleri gör Siden videoinstallationer som är som skulpturer. Medan Mozards utställning verkar på ett psykologiskt och relationellt plan väcker Sidéns tankar om tekniken och människan. Mozard konfronterar mödrar och urmödrar på scen medan Sidén ställer en av våra mest moderliga varelser på scenen.
Mozard ställer ut för första gången på Milliken Gallery och utställning består av två delar. Först möter vi en serie fotografier utvalda med avsikt att korrespondera med videofilmen i utställningens andra del. Tydligast blir sambandet i bilden ”How´s the world treating you” med ordet ”pain” centralt placerat i bilden. Att se Mozards fotografier är som att komma in i en pågående berättelse. Som när en författare börjar första meningen i en bok med Och…, Medan…, Om… eller liknande. Det dröjer inte lång stund innan frågor som ”vems berättelse och vad berättas?” dyker upp. Ibland får man en känsla av att konstnären har ett tredje öga och lyckas lägga sig mitt emellan att påstå något och att manipulera betraktaren att själv påstå. En slags ambivalent truism, en osäkerhet om var bilden börjar och man själv tar vid som är utvecklande eftersom den kräver att man själv tänker till och sätter gränser.
I filmen som visas har konstnären klätt ut sig själv, sin mormor och mamma i rosa ryschiga kläder och teatersmink och placerat alla på en scen på Dramaten, framför en terapeut i klassisk terapifåtölj (bilden ovan). Vi känner igen oss, hur vi väver in oss i varandra. Skapar, skapas och återskapas av, med och via varandra och hur det outtalade till slut blir verklighet. Oförmågan att reda ut alla trådar och oförmågan att sluta försöka. Att iscensätta samtalet på en teaterscen och installera det på ett konstgalleri blir lyckat, kontexten får något så labyrintkrångligt som våra mest privata och betydelsefulla relationer att bli allmängiltiga.
En känsla av färg och måleri hänger sig kvar efter utställningen, en ljusblå, rosa, beige, brun och svart färgskala återkommer överallt i bilderna och påminner om gamla damunderkläder, en bar i dagsljus eller en lång tågresa där man fällt ut de mörkrödrandiga sätena så att det går att ligga i stället för att sitta. En känsla av något coolt, slitet och erfaret och därför vackert.
På Christian Larsen griper Sidéns videoinstallationer tag i lokalen på ett fysiskt plan. Installationerna är skulpturala i sig själva med tongivande former som fyrkanter och cylindrar men det skulpturala förstärks också av filmernas innehåll. Hur tomrum och mellanrum växlar med aktivitet och fysisk närvaro av något slag. Som brandmän glider person efter person ner för en stång framför ens ögon i ”Some unknown” (bilden till höger). Det går snabbt men man hinner uppfatta vissa olikheter, hur man håller i stången, ansiktsuttryck, klädstil. Mot den bländvita bakgrunden verkar alla märkvärdigt stiligt och medvetet klädda, som i en amerikansk TV-serie, som vanliga människor men lite bättre. En stylad version av sig själv. Mängden av personer som far förbi ger en känsla av att vi är oändligt många, som att alla oräkneliga stjärnor på himlen representerar en person men att vi här får se dem något lite närmare och får veta en aning mer om dem.
I Videoinstallationen ”Kretslopp” är kor utplacerade på en roterande enormt stor mjölkmaskin. Korna verkar rätt nöjda, idisslar och söker med blicken mot kameran när de passerar förbi. Då och då byts de ut, när de mjölkats klart kopplas de bort från den stora modersmjölksmaskinens slangar och i bakgrunden ser man dem föras av från karusellen i farten och ersättas av en ny ko. Ingenstans syns den koskit som annars dränker in de lokaler kor vistas i, allt är kliniskt rent, och dessa urmoderliga kor som föder upp i stort sett oss alla med sin mjölk, roterar förvånade eller nyfikna men mest konstaterande förbi om och om igen. Också här balanserar konstnären sitt uttryck mellan en skulptural upplevelse av den stora karusellformens snurrande rörelse, mellanrummet mellan filmrutorna som exakt synkroniserade följer varandra och en medkänsla med de stackars malplacerade korna
Adress: Luntmakargatan 78 (Milliken Gallery), Hudiksvallsgatan 8 (Christian Larsen)
Utställningarna pågår under perioden 7/10 – 13/11 (Mozard), 7/10 – 14/11 (Sidén)
Maria Johansson (text), konstnärerna (foto)
