Det finns många sätt att närma sig Sophie Tottis och Johan Widéns gemensamma utställning ”Göra fattbart och förnimbart” på Västerås konstmuseum.
En infallsvinkel är en utställning som konstnärerna under sin gemensamma studietid på Kungliga konsthögskolan gjorde och visade i Sankt Petersburg kring nyåret 1991, det vill säga i ett sönderfallande Sovjetunionen på väg mot någonting nytt. Utställningen, som beskrivs i en essä av Annika Öhrner i ett utställningsblad, utvecklades som av en tillfällighet till en händelse som kommenterade det politiska läget och förändringen i realtid på ett sätt som pekar på ett gemensamt drag i de bägge konstnärskapen, nämligen att det envetna estetiska utforskandet rymmer en öppenhet som gör att samtiden får plats i konsten på ett implicit men ändå tydligt sätt. Ett kvartsekel senare vet vi att det gick åt helvete med den nya fria tiden som skulle följa på Sovjets kollaps. Hur talar konstnärskapen med varandra idag?
Tja, den gemensamma utställningen för länge sen är kanske någon typ av startblock, men märks i övrigt inte särskilt mycket.
Om man nu inte insisterar på det, vill säga.
Tottie och Widén förenas också av att deras uttrycksmässigt ganska olikartade konst blir till precis i det ögonblick då språket inte längre räcker till, vilket gör den generös och öppen för tolkning. Plats och en hint av synbar melankoli återfinns också hos bägge två, och visst kan man läsa mötet mellan de mestadels nya verken som ett rekviem över allt som vi förlorat längs vägen. Utställningens största verk, som möts i två väggar i vinkel mot varandra, kan till exempel uppfattas som en dovt skramlande och olycksbådande kollision (eller kanske hellre fusion).
Tottie har med ”Kticic Voyager (III)/resited” återvänt till ett äldre verk som på stora plåtar pusslar samman en gigantisk och diagonalt skevande urtavla, som inte ens får plats på väggen. Tiden är så ur led att delar av det väldiga uret står staplade längs en annan vägg tillsammans med de metallbalkar som en gång höll den samman, och dessutom ytterligare några verk som handlar om tid och förgängligt minne.
Widéns rumsliga kontring består av ”Till andra sidan”, en ny serie om fem stora diptyker som rytmiskt placerade i relation till varandra ger ett mycket genomarbetat intryck. Närapå monokroma i olika färger. Men tydligt sammanbundna av ett par lite rinnande linjer som i räta vinklar och mer böljande vågor går igen i merparten av bilderna som en antydd trappa till underjorden eller nästa stadium. Helheten blir ett slags poetiskt svävande men ändå mustig bild av en slutpunkt: Här är vi nu!
Men kanske gör man utställningen en otjänst genom att så explicit slå fast ett tydligt tema. Det är rimligare att ta fasta på det mest utmärkande draget Widén och Tottie delar, vilket måste sägas vara det sällsynt envisa utforskandet av materialitet i prövande serier där verk läggs till verk i nyfikna rader som befinner sig miltals från de mörka klanger som ovan antyds. På en väldigt vacker och direkt upplyftande vägg möts exempelvis respektive konstnärs relation till metallen, i första hand kopparplåten, som samtidigt underlag och motiv. Totties väldigt bearbetade plåtar söker sig bort från materialets speglande egenskaper, medan Widéns med målade tillägg snarast understryker detsamma. Här blir mötet som att lyssna till ett porlande samtal utan slutpunkt.
Lite samma bubblande intryck ger också utställningens förmak, där konstnärerna har rotat fram favoriter i Västerås konstmuseums utmärkta samling som de hänger tillsammans med. Rune Hagberg, Öyvind Fahlström, Hill, Baertling, Thea Ekström och Barbro Östlihn är bara några av namnen som dyker upp på förfesten.
Det är välgörande att se en utställning som utan att vara särskilt publikfriande visar hur enkelt det kan vara att betrakta också relativt komplexa frågeställningar. Och att det goda samtalet inte söker entydiga svar.
Sebastian Johans
Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2, Västerås. Pågår 20 september 2025 – 11 januari 2026
