Hur var konståret 2008? Det är dags att blicka bakåt, vilket vi gör genom att låta ett antal av våra skribenter nominera topparna från det konstår som varit. Några bottennapp kom också med…
Sara Arvidsson
William Eggleston, Whitney, New York Att äntligen få se en retrospektiv utställning med mästerfotografen Eggleston kan faktiskt inte beskrivas som någonting annat än en julklapp i förskott. Med en makalös känslighet har han under flera decennier fångat allt från vardagliga bostadsmiljöer till sårbara porträtt av medmänniskor. Utan att ironisera bjuder verken på en rejäl dos av humor och livsglädje.Annika von Hausswolff, Magasin 3, Stockholm Retrospektiv var även Magasin 3’s utställning med Hausswolff. Det är inte för inte som hon länge har räknats som ett av de största namnen då man diskuterar svenskt samtidsfotografi. Det finns en medvetenhet och skarphet i produktionen, som gör den unik. Kallt, ibland otäckt, men alltid med en bedövande säkerhet bevisar Hausswolff återigen varför hon är här för att stanna.
Nobuyoshi Araki, Kulturhuset, Stockholm Retrospektivt var ordet! Araki har många gånger blivit beskylld för att vara ännu en pervers gubbe som ivrigt sysselsatt sig med att fotografera unga, vackra flickor. Det må stämma, samtidigt innehöll denna utställning åtskilliga guldkorn. Fotografierna av den avlidna frun är måhända något av det sköraste som mina ögon har upplevt.
Per Brunskog
Det mest tilldragande konstprojektet jag stött på under året är Goldin + Sennebys ”Looking for Headless”. Projektet presenterades av konstnärsduon på Sao Paulobiennalen men har även uppvisats på andra platser. Att säga att jag förstår det eller fattar des omfattning vore en grov överdrift. Detta är också en av idéerna bakom verket, konstnärerna ger bara en ingång till verket som i sig består av uppbyggandet av en spänningsroman. Med hjälp av spökskrivare som samtidigt är projektets representanter utåt skapar de romanen och projektet. Här fins ett mischmasch av mystik, finansjuridik med globala nätverk av offchorbolag inblandade, och själva romanbyggandet är en del av handlingen – fiktion och realiteter sammanvävs utan att man vet var som är vilket. Looking for Headless utgår och leker med den världsordning vi anar runt om kring oss. Årets starkaste konstuplevelse och den utställning som fick mig att återvända flest gånger är Hreinn Fridfinnssons utställningen på Malmö Konsthall. Att ställa en sko framför en spegel och kalla detta verk för Pare, eller idén att bygga ett in och ut vänt hus på en öde plats där aldrig någon kunde se det räcker som motivering för mig. Hreinn Fridfinnssons konst frambringade inte bara skratt – den är en uppriktigt lekfull metod att återupptäcka världen.
Den opretentiösa utställningen med den mest spännande krocken av verk detta år var Galleri Signals utställning ”no no no there’s no limit”. 87 konstnärer deltog och en stor del av det yngre konstlivet i Malmö visades upp. Det är långt ifrån den bästa utställning jag sett under året men jag gillade konceptet med att alla som skickade in fick med sitt verk och den vansinniga blandningen av konstnärskap som detta lede fram till. Att det blev så bra bygger förstås på det nätverk av konstnärer som finns runt Signal. Men det visar också att Signal är ett av de fåtal galleri som vågar pröva udda utställningskoncept och som vågar problematisera konsten.
Rikard Ekholm
Årets comeback: ”Tid & Plats: Los Angeles 1957-1968” Lars Nittve gör det jobb vi vill att han ska göra: Curerar. Nittve gjorde sin första riktiga utställning på tio år. Administration och ekonomi i all ära, men ett museum och dess publik vill ha en visionär överintendent som gör bra utställningar.
Årets två bästa utställningar: Bonniers konsthall: ”Tipsa en vän” och Magasin 3: ”Zidane – A 21st Century Portrait” av Douglas Gordon & Philippe Parreno Bonniers konsthall ger – som enda större konstinstitution i Stockholm – den unga samtidskonsten en chans. Unga ganska nyligen utexaminerade konstnärer får möjlighet att visa sin konst för en större publik. Utställningsidén bakom ”Tipsa en vän” är årligt återkommande. Äntligen får vi i Sverige genom Magasin 3:s försorg se den fantastiska konstfilmen om Zinedine Zidane. På ett unikt sätt sammanför Gordon och Parreno fotboll och estetik. Ett måste för såväl fotbollsälskare som konstnördar.
Årets besvikelse: Utställningarna på Hudiksvallsgatan – Galleri Brändström, Galleri Natalia Goldin Lundh, Andréhn-Schiptjenko, Christian Larsen och Galleri Nordenhake Det har knorrats en tid nu. Stockholms så kallade Chelsea lever inte upp till förväntningarna. Alltför många utställningar har varit svaga och grå. Det är dags för de tunga, hårt mediebevakade gallerierna att på riktigt visa sin styrka – om den finns. Tänk inte ekonomi, tänk originalitet!
Jennie Fahlström
Sara Arrhenius konstnärssamtal med Ann-Sofi Sidén, 10 september – på Bonniers Konsthall, Stockholm Samtalet i samband med utställningen Vid sidan om / In Passing bör uppmärksammas eftersom det var ett särskilt professionellt genomfört konstnärssamtal. Väl avvägda frågor och koncisa men uttömmande svar varvades med ett intressant flöde av personliga tankebanor utan att samtalet reducerades till något privat.
Candice Breitz ”Inner + Outer Space”, Temporäre kunsthalle, Berlin Med sina tre körliknande videoinstallationer ”Working Class Hero (A Portrait of John Lennon)”, ”King (A portrait of Michael Jackson)” och ”Queen (A Portrait of Madonna)” visar Breitz hur idolernas mest kända album tolkas genom radikalt olika röstlägen och sinnestämningar hos hängivna fans. I de individuella insatserna, från blygsamt nynnande till djärva djungelvrål uppenbarar sig en oefterhärmlig dyrkan. Fansens påtagliga inlevelseförmåga lockar först till skratt och instämmande sång men byts snart till förskräckt förundran över viss musiks genomslagskraft.Christian Boltanski ”Les Archives”, Magasin 3 Stockholm Konsthall Det underskattade mörka utställningsrummet fick här ett uppsving. Rummens dunkel förhöjer upplevelsen av de enskilda verkens pendlande mellan rörelse och stillhet, ljus och mörker, tal och tystnad. Att donera sina hjärtslag till Boltanskis hjärtljudsarkiv ingav egotrippade förhoppningar om en framtid i konsten.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
I höstas fyllde Valeria Montti Colque det lilla galleriet Mirai Projects med bilder (teckning, måleri, fotocollage) och ett objekt som andades urban primitivism (ett sinistert och färgglatt möte mellan latinogängsestetik och Emil Noldes etnografiska dokumentärmålningar). Det anmärkningsvärda med utställningen ”Florida Confusión” var att den inte i första hand skapade ett rum, utan istället projicerade en karaktär. Det som egentligen ställdes ut var den här karaktären, som visserligen inte var där men som man förstod hade valt ut bilderna och inrett ett viste med dem. En expressionism, men inte en där konstnären uttrycker sig i verken, utan en där utställningen uttrycker en karaktär som finns i och genom den utan att vara representerad av eller i den.
En liknande effekt hade de märkliga verken som Johan Strandahl visade på Gallery Niklas Belenius redan i januari. Den centrala pjäsen i ”To get revenge on a pouring rain” var ett bord med tillhörande stolar som istället för av skruvar, spikar och lim hölls samman av, ja vad vet jag: en tryckluftsapparat kanske, ganska stor och tung, kopplad till möblerna genom en massa slangar. Allting skakade på stället,det bullrade. Detta filmades och visades på en skärm en bit bort. I närheten fanns också två andra monitorer med kameror på som filmade och visade varandra. I allting fanns en statisk frenesi. Precis som Montti Colques utställning var Strandahls omöjlig att se utan att fundera på karaktären som tillhörde utställningen. Bägge två liknade etnografiska framställningar av virtuella folk som man kunde ana redan nästan var vi. Kanske kan man inte säga att de där karaktärerna är samtidens människa så som Robinson Crusoe var sin – snarare är de medborgarskapsformer som samtiden i korta ögonblick fasar för att någon gång upptäcka sig ha antagit.
Bägge två hade också någonting ganska primitivt över sig, vilket i lika hög grad gäller för mitt tredje minne av 2008. Femte upplagan av Art Kino på Konstnärshuset – i Stockholm, precis som de nämnda utställningarna – var en enda stor uppvisning i harmlös, nej banal, videokonst, presenterad som ”ifrågasättande” (av identitet, av sanning osv.) Utan att ifrågasätta någonting transformerade Nugs (Magnugs Nugstafsson) tre minuter långa ”Territorial Pissing” betraktaren från bestört medborgare till befriad. Han (huvudrollsinnehavaren) inleder videon med att fullkomligt klottra ned en tunnelbanevagn. När den stannar vid en perrong slänger han sig ut genom rutan, springer tillbaka in igen medan folk flyr ut, ställer sig i bredbent piss-ställning (filmad bakifrån) och sprutar iväg en gigantisk stråle tjock svart färg över precis allting. Inför de där otroliga kaskaderna kollapsar ens anständighet. Det är övermaga, för mycket, förbluffande; och ens medborgerliga nervsystem paralyseras till förmån för en okänd lättnads naiva glädje.
Maria Johansson
”Eklips-konst i en mörk tid”, Moderna muséet Blev imponerad av museet trots ett tungt och pretentiöst tema hade satt ihop en utställning där alla olika konstnärskap berörde på något sätt. Framför allt blev jag imponerad av att Nathalie Djurberg igen var så bra och självklar och alltid lyfter de sammanhang hon deltar i.”Vid sidan om” – Ann-sofie Sidén på Bonniers konsthall För att Sidén så briljant kombinerar psykologi och skulptur.Valeria Montti Colque på Mirai Projects, Stockholm För att hon med så enkla medel utan att någonsin förhäva sig lyckas nå fram och beröra. Som reserv vill jag nämna HAP:s projekt ”Konsten i Korphoppet”. 16 konstnärer har gjort utsmyckningar ett gammalt industriområde. Hela projektet drevs och genomfördes av konstnärer. Hissar, lastkajer och trappuppgångar utsmyckas med mycket lust och energi.
Mathias Jansson
”MyComputer” på 300m3, Göteborg En utställning som samlade det bästa när det gäller svensk databaserad konst, och så några intressanta utländska artister också. Synd att utställningen inte fick mer uppmärksamhet, det hade den förtjänat. Länk: http://www.300m3.com/mycomputer/
”Beyond Future” på Mejan Labs, Stockholm Mejan Labs brukar nästan alltid ha intressanta utställningar. Beyond Future var inget undantag, även om det inte var konsten i sig själv som lämnade det starkaste minnet hos mig utan researchen som fanns dokumenterad i det inre rummet. Så mycket läsvärt och så lite tid.
Kristoffer Zetterstrands mosaiker på Bromma Gymnasium Under våren invigdes sju monumentala glasmosaiker av Kristoffer Zetterstrand på Bromma gymnasium. Det är nästan så att man längtar tillbaka till gymnasiet när man ser Zetterstrands mosaiker. En absolut favorit under konståret 2008. Länk: http://zetterstrand.com/work/commissions/bromma/
Lena Karlsson
Säga vad man vill om att tävla i kultur. I början av årets sista månad blev det i alla fall klart att Lund, eller Umeå, blir en av två kulturhuvudstäder i Europa 2014. När det gäller konsten i Lund återstår en del att önska, inte minst om man jämför med hur det var när gallerist Anders Tornberg verkade i staden. Under försommaren öppnades dock dörren till forna tiders glansdagar på glänt med CECI av Cecilia Edefalk på Lunds konsthall. Skimret från hennes subtila vita dykmålningar där en kvinnlig gestalt liksom en metafor för övergången mellan liv och död just är i färd med att spräcka vattenytan och hennes skulpturala tolkningar av Marcus Aurelius håller i sig ända fram till årsskiftet.
Även Skissernas museum visade under våren framfötterna med ett återbesök av senioren Vassil Simittchiev. Med sina cementbaktunga cyklar i skulpturparken, en illgrön Prometheusfigur på taket och en svart-vit film med en gungande flicka vars lek framträdde först efter mörkrets inbrott när museet var stängt, tog han skickligt omgivningen i besittning.
Det mest spektakulära som hänt under konståret i Lund måste vara Kackalorum av Peter Johansson och Barbro Westling på konstföreningen Aura. Duons konstnärliga material var levande höns från en gård i Värpinge (såklart) utanför Lund. Förutom hönsen som okonstlat gick och pickade med näbbarna mot burarnas aluminiumgolv ingick ett gökur i form av en galande tupp. När jag som förbipasserande hörde hur den tog sig ton över Mårtenstorget fick Krognoshuset plötsligt stora likheter med en tuppkam. Konsten kan onekligen få en att se saker och ting i ett nytt ljus.
Annika Marusarz
Ernst Billgrens nu pågående projekt som började med boken ”Vad är konst?” och utställning på Lars Bohman, och som nu fortsätter med 52 olika reklamfilmer som visas på TV4. Det är ett intressant projekt som försöker sätta fingret på vad konst är idag. En svår fråga som också enklast besvaras med att konst just ”år en fråga”. Men om konst stannar vid att vara en fråga så är det också på sin plats att undersöka frågan, ta reda på fakta. Precis som i andra vetenskaper borde konsten ha sin självklara grund i kunskap byggd på fakta. En självklar bas som också skulle stävja den allmänna åsikten att vem som helst kan tycka och ha åsikter om konst. I dag svävar ju konstbegreppet i ett luddigt litet moln där det räcker att ha åsikter som bra eller dåligt. Det finns ingen annan vetenskap som så tydligt är utlämnad till allmänt tyckande och det är ett dilemma för både konsten och för konstkritiken. Därför tycker jag att hans bokprojekt kanske är den intressantaste konsthändelsen i år.
Ann-Sofi Sidéns videoinstallation ”Vid sidan om”, som visades på Bonniers Konsthall i höstas och ”Maria – drömmen om kvinnan” som visas på Historiska museet. Det är två utställningar som tar upp kvinnans roll som moder. En roll som idag är i förändring trots väl inrotade normer. Jag tycker att Jungfru Maria är en högaktuell bild av en modern kvinna. Hon var ogift vid befruktningen och är alltså redan från början ensamstående mamma. Även om Josef trots omständigheterna väljer att stå på hennes sida och vara som en far för Jesus. En för den tiden väldigt modigt och radikalt val. Bilden av modern och barnet som en enhet är därför självklar som norm redan från början. Den frånvarande fadern är också en given bild, även om man ska plussa för ”plastpappan” Josefs agerande. Den här bilden av Maria är den som står i Bibeln men den utvecklades av kristendomen och det är 1800-talets borgerliga familjeideal som är normgivande idag. Därför är det intressant att titta på modersrollen ur olika aspekter, som till exempel kan en moder bara lämna bort sitt barn? En fråga som Ann-Sofi Sidén ställer i sitt videoverk, och är verkligen modersrollen given för kvinnan idag då föräldraskapet kan väljas? I västvärlden kan ju de flesta par välja hur deras föräldraskap ska se ut och när i livet det ska ske. Man behöver inte ens vara gravid eller kvinna för att bli mor.Nathalie Djurbergs tolv välgjorda leranimationsberättelser som visades på Gotlands Konstmuseum i våras. Hennes korta filmer har en nästan ofattbar detaljrikedom som ger hennes figurer och miljöer en sällsynt realism. Man tänker helt enkelt inte på att det bara är lera och dockor som utgör scenerna som spelas upp utan man känner sig snarare som en smygtittare som betraktar något förbjudet. Hans Bergs filmmusik förstärker intrycket av att det är något väl dolt och förbjudet som man bevittnar. Det är förförande skickligt gjort och de ifrågasätter hemmets till synes lugna vrå.
Anders Olofsson
Brändström & Stene, Stockholm: Juan Pedro Fabra Knappt hade konståret hunnit börja, så slog Juan Pedro Fabra till med en kanonutställning hos Brändström & Stene. Militärer och krigslekar representerar något av det mest stereotypa man kan tänka sig. Men Fabras styrka som konstnär är att kunna bryta ned stereotyperna och göra dem intressanta även för en bredare krets. Skör poesi och brutal realism i en sömlös förening.
Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Bjørn Melhus Tyske Melhus är en av den samtida konstens mest namnkunniga konstnärer, men det var djärva Mia Sundberg som äntligen exponerade honom brett för en svensk publik. Galleriets utställning med Melhus höll internationell klass, och visade att videokonst kan vara både fängslande och humoristisk. Om nu någon trodde något annat.
Dunkers kulturhus, Helsingborg: Lenke Rothman Strax innan vi gick in i julmånaden avled Lenke Rothman. Men hennes sista stora utställning på Dunkers kulturhus lyser som ett starkt vittnesbörd om ett konstnärskap där både mörkret och ljuset är närvarande. Där det fruktansvärda inte överskuggar den humor med vilken livet också måste kunna betraktas för att det skall bli möjligt att leva.
Årets plus: Nästan allt som Galleri Niklas Belenius gjorde under året. Ett pärlband med lysande utställningar av Marie Sester, Jacob Anckarsvärd, Johan Strandahl, Johanna Gustafsson Fürst, Stina Stigell, Olle Schmidt med flera. Hade galleriet kostat på sig något längre utställningsperioder än de dryga två veckor som är legio hade lyckan varit fullständig.
Årets minus: Måleriet fortsatte att göra comeback under året, vilket var både dess välsignelse och förbannelse. Tyvärr innebar det bland annat att uppsjön av mediokra eller intetsägande utställningar med måleri fortsatte att prägla ett år när många hoppades att kunna göra sig en lättförtjänt hacka. Förhoppningsvis kommer finanskrisen att skilja agnarna från vetet under 2009.
2008-12-30 Konsten (texter), respektive konstnär (foto)
