När glasdörrarna öppnas till Tom Friedmans utställning på Magasin 3 blir jag stoppad av en grön demon som trots en ståndaktig arm i sidan ser ut att ha börjat smälta. På väggen bakom den stirrande varelsen står det HUMANS SUCK, svagt ackompanjerad av doften av tandkräm. Tom Friedman (f. 1965), som brukar presenteras som en konceptuell skulptör, använder sig av vardagens material – partyhattar, pennor, planscher, ugnsfolie och snabbmatskartonger. Men det är inga readymades som visas utan varje exempel från samtidens konsumtionssamhälle är skapat för hand. Till skillnad från en Jeff Koons som gör gigantiska glansiga fetischobjekt av exempelvis den vanliga hundformade ballongen så framstår Friedmans arkiv från släng- och slösasamhället som just förbrukningsvaror. Och där en Duane Hanson koncentrerat sina superrealistiska skulpturer av konsumerande människor till tyngden av deras kroppshyddor och shoppingkassar så får vi hos Friedman om möjligt exempel på orsaken till det överdrivna kroppsfettet och innehållet i shoppingkassarna.
I de inledande rummen möts betraktaren av den tidige Friedmans verk – från sent 80-tal och framåt – för att en trappa ned möta det senaste verket som skapats specifikt för Magasin 3 – installationen Up in the air. Bland de tidiga verken som dröjer sig kvar finns Open black box från 2006 som överlåter åt den svarta lådans svävande hörn att försöka greppa tillvaron. Men även verket Untitledfrån 1990 med två vita pappersark som skrynklats på identiskt vis ger en föraning om det ordnade kaos som infinner sig en trappa ned.
I verket Up in the Airär det som om en kraftfull tornado dragit fram och lyckats slita med ett axplock av tingeltangel, emballage och symboler som finns där i masskonsumtionsflödet. Som i en stillbild har de olika föremålen fångats i luftrummet ovanför mitt huvud. Staket, hönsnät och trädgrenar finns där lika stilla som den mycket stora senapsomringade hot dogen. En välsvarvad Barbie och en kantig svart svastika har hamnat bredvid varandra och nog är pommes friteskartongen i en välkänd ”supersize” storlek. Intrycket från varje enskilt objekt verkar inte särskilt provocerande – tvärtom, var och en för sig framstår tingen som möjliga önskvärdheter vid givna tidpunkter av förslagsvis akut hunger – men slungade upp i luften som en massa från all världens materiella överflöd blir det förstås vulgärt. Mönstren känns igen, men Up in the Air reduceras inte till en illustration av samtidens mänskliga köphysteri.
Trots mängden av prylar i taket ger Up in the Air en riktigt luftig upplevelse – Everything must GO!står det på en typiskt röd reaskylt och istället för att sakerna följer tyngdlagarna och faller ned över mig är det som om tornadon dragit med sig materialet tillräckligt högt upp för att för evigt föra bort det från jordelivet. Min förhoppning är att skräpet aldrig mer kommer tillbaka till den plats där jag står, men i samma stund infinner sig tankar om vem som då ska betala för det eländiga sopberget på den plats de väl hamnar på. Det finns en givande kontrast mellan den stiliga utställningen i all sin luftburenhet och humoristiska exempel på mänsklig förmåga att fylla tomrum med tomma ting. Hela utställningen genomsyras av ett förföriskt fruset ögonblick som tack vare lugnet tvingar till läskiga tankemonster om vår tids slit- och slängmentalitet.
Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/2 – 6/6
Jennie Fahlström (text), konstnären/Christian Salas (foto)
