I galleri Andersson Sandströms gamla lokaler kan man just nu se ett makalöst fint urval av konstnärer och verk, hämtade ur Firestorm foundations samling. Curator är den australiensiska Londonbaserade konstkritikern och författaren Jennifer Higgie, vars Instagramkonto för övrigt är en bildningsresa i den oberättade kvinnliga konsthistorien. Initiativtagare till samlingen, som består av verk av kvinnliga och icke-binära konstnärer, är Cristina Ljungberg, som sedan lång tid och i stiftelseform arbetat för att främja kvinnors utbildning och hälsa.
Utställningens titel – Spellbound – ska enligt Higgie syfta till ”konst relaterad till erfarenheter och förhållanden som inte kan uttryckas i annan form än konstnärlig”. Det är en närmast ordlös presentation, där verken, med undantag för titlarna, får tala för sig själva. I kraft av sin uttrycksfullhet vänder de på våra perspektiv och sätt att se, och avtäcker dessa dolda och obegripliga sammanhang.
Det som överraskar mig mest är att många av målningarna, trots ett formspråk som hämtat från 1920-talets surrealisters, ändå är tillkomna helt nyss. Då, under denna av uppbrott präglade tid, fanns också ett intresse för det ockulta och för det exotiska. Som ville man i konsten fly en outhärdlig verklighet. Eller möjligen gå så långt bort från denna verklighet som möjligt, för att nå det sanna. Idag, kanske under hotet om den västerländska kulturens sammanbrott, finns också en sådan dragning – åt det historiska, till drömmens eller olika urfolks föreställningsvärldar.
Charlotte Gyllenhammars upp-och-nedvända kvinnogestalt Night descend förankrar det första större utställningsrummet, som en fond mot vilken de övriga verken får förhålla sig. I spegling, i rakt motställd position, hänger Christine Ödlunds Världsträdet, nästan som en hemlig blinkning till ett av Gyllenhammars mest uppmärksammade verk, den upp och nedvända eken över Drottninggatan.
Den mest magiska och för mig obegripliga symbolvärlden finner jag hos den indiska konstnären Ritchika Merchant, vars utsökta och dekorativa formspråk gestaltar myten, eller drömmen. Jag föreställer mig att hennes arbetsprocess går till på liknande sätt som hos den svenska konstnären Lisa Jonassons, vars pappersklippta egenfigurer närmast utan kontroll får växa fram och får ett eget liv, så originella och utomvärldsliga ter de sig. Som i The moon devours her Children från 2015, som hämtad ur en alkemistisk bildatlas.
Även Emma Jönsson som tidigare visats på Saskia Neumans galleri, har ett formspråk som här av någon anledning får mig att tänka på Thea Ekströms säregna ikonografi – en blandning av tecken och mystiska berättelser. I fonden i ett angränsande rum, sitter Ulla Wiggens verk Iris XXVII Albin, och med ”kroppen” som övergripande tema, visas där också verk av Cindy Sherman, Barbara Kruger och Eva Klasson.
Temat skulle passa in på många andra verk i denna utställning, som Louise Bourgeois köttsliga Pregnant woman eller Hilma af Klints akvarell Fiery flames (Eldslågor) som enligt uppgift vid visningen, i konstnärens efterlämnade anteckningar, sägs föreställa en livmoder omgiven av spermier. I samma rum sitter Paloma Varga Weisz’s lilla figur Bumpman on a tree trunk, från 2020. Den betraktar från en trädstam, uppmärksamt, sina kamrater på väggarna. Samma konstnär har även gjort Wilde Leute 3, en skulptur i glas, en obestämbar gestalt med slokande kattöron – en figur som skulle kunna dyka upp i de drömska gallerier som förekommer hos Leonor Fini eller Leonora Carrington.
Till de äldre höjdpunkterna i utställningen hör Leonor Finis porträtt av Meret Oppenheim från 1938, och Demeter och Persephone av Ithell Colquhoun från 1928, som föreställer två älskande kvinnor. Konstnären uppmärksammades under hösten med en stor utställning på Tate Britain. Utställningens äldsta verk är en liten skulptur av Anna Petrus från 1919, hon var ju den konstnär som helt satte sin prägel på Svenskt Tenns välkända tennfigurer.
I utställningens sista rum finns ett stort verk av Kinga Bartis, som utan att störa i formspråket hakar fast vid Christine Ödlunds verk The Terrestrial. I båda är grundkompositionen en korsform och den övervägande färgskalan går i grönt. Och i samma rum, ett verk som för mig är en stor behållning i denna utställning: Liselotte Watkins kraftfulla väv Lei, där formerna ibland går att läsa ut, ibland försvinner ner i en mycket välgjord övergripande närmast musikalisk konstruktion. Den intar hela rummet, inte bara för det stora formatets skull utan för den utsökt avvägda kompositionen.
Det är en vackert sammansatt utställning, verken är fint exponerade mot en mörkt blå bakgrund, och i befriande avsaknad av curatoriella förklaringar. Ambitionen, att verken inte ska behöva tolkas utan uppfattas utifrån varje betraktares egen föreställningsvärld, fungerar utmärkt. Men är ibland frustrerande då jag i mötet med ett nytt konstnärskap gärna vill veta mer.
Eva Asp
Firestorm foundation, Hudiksvallsgatan 6, Stockholm. Pågår 23 januari – 21 mars 2026
