Den som har läst ”Dåren” av Raffi, eller Hakob Melik Hakobian som författaren hette – en episk beskrivning från 1885 av det armeniska folkets liv och lidanden under slutet av det rysk-turkiska kriget – kan känna igen sig i Sergey Parajanovs filmer. Inte för skildringen av det historiska traumat som blev upptakten till det armeniska folkmordet några årtionden senare, men för dramats aktörer och deras miljö, för hästarna och bergen, för de undersköna kvinnorna eller männen (som även de kan vara kvinnor ibland), för de fula häxorna och för den olyckliga kärlekshistorien, den största av alla, som bara kan sluta i död.
Samma sagoaktiga berättande och symbolism i varje detalj. Allt betyder något annat, och upprepas igen och igen. Och det bildmässiga är makalöst.
Sergej Parajanov (1924-1990) blev internationellt känd som regissör genom sin film ”Shadows of forgotten ancestors/De blodröda hästarnas dal”, från 1964. Den spelades in i den ukrainska delen av Karpaterna, med många lokala amatörer, där allt – dekor, rekvisita, kostymer – var autentiskt, liksom skildringarna av de religiösa ceremonierna. Det talade språket var platsens ukrainska dialekt, inte ryskan. Filmen sågs därför inte väl av Sovjetregimen, då den lyfte fram en specifik etnisk grupp på detta sätt.
Parajanov internerades vid olika tillfällen, för detta tilltag och för sin homosexualitet, och tillbringade flera år i fängelse och arbetsläger. Genom insatser av kollegor, inte minst internationella regissörskollegor blev restriktionerna stundtals lindrade.
Kring Parajanovs liv och filmiska karriär har Södertälje konsthall och den armeniska curatorn Sona Stepanyan gjort utställningen ”A Right to Dream”. Alla föremål har lånats in från Parajanovmuseet i Jerevan i Armenien, ett antal collage, skisser, dokumentära foton och scenografiska föremål – en broderad jacka och vingar till det flygande barnet i ”Granatäpplets färg”. Här finns också restaurerade, tidigare censurerade eller bortklippta delar ur samma film. Konsthallen har planerat in samtal och filmvisningar i samarbete med Cinemateket, under slutet av januari.
Curatorstexten är en del av utställningen och berättar om filmskaparens liv, om kopplingar mellan biografi och filmernas narrativ. Som i den närmast arketypiska Romeo och Julia-historien ”De blodröda hästarnas dal”, som har stark anknytning till regissörens eget liv. Ett äktenskap i ungdomen med en muslimsk tatarflicka slutar på ett tragiskt sätt med hennes död, då hennes familj inte accepterade Parajanovs kristna bakgrund.
Parajanov ska ha sagt att han ser sina collage som komprimerade filmer. På samma sätt kan kanske hans filmer ses som collage, sammansatta av delar av verkligheten, så vackra och obegripliga som de är. Bilder som klistrats på och bredvid varandra, så att en fängslande men svårtydd ny bild uppstår, fylld av urskiljbara, men ibland okända, främmande men helt intagande komponenter.
Förutom de sällsamma collagen, som Parajanov ägnade sig åt vid sidan av filmerna, finns här också ett antal små porträtt av medfångar, utförda på baksidan av tändsticksaskar, från tiden då han satt fängslad, och beskrivningar av hans kulturellt rika uppväxt i Georgien. Som hur han som liten under en myndighetsräd tvingas svälja mammans diamantörhängen, minnen som han senare förvandlar till dråpliga, absurda historier.
Till sitt upplägg är detta en skärmutställning, inte helt överblickbar, som även innehåller affischer från den svenska distributionen och korta filmcitat. Tyvärr är inte alla visuella delar försedda med titlar på verk, årtal, filmernas namn eller deras längd, vilket gör det svårt att korrekt ta in all information. Vid mitt besök fungerade heller inte ljudet till den introduktionsfilm som var första station i utställningen. Här finns utrymme för förbättringar.
Utställningen kan ses som ett komplement till hans filmande, med sitt helt säregna bildspråk och uttryck. Referenser till hans verk dyker fortfarande upp, som i Lady Gagas video ”911” från 2020. Det finns ett släktskap med en rad 1960-talsfilmer av exempelvis Bergman, Buñuel eller tjeckiska Vera Chytilova. Och även beröringspunkter med den samtida konstnären Ann Hamilton, vars märkliga performance ”Aloud” visades på Historiska museet 2004.
En tyst symbolik, där endast bilder och gester talar, där ceremonielet blir större än verkligheten. Och med samma befriande ovisshet om vad som är gott och vad som är ont.
Eva Asp
Södertälje konsthall, Källgatan 15, Södertälje. Pågår 10 oktober 2025 – 22 februari 2026
