Det är för flabbigt, bullrigt och skrikigt. Skolklasser avlöser varandra inne i utställningen och låter som Picassos kritiker när de beskrev utställningen av hans sena verk på Palais des Papes i Avignon 1973. ”Släpphänt kaos” var ett omdöme om hans sena verk som också beskriver delar av min upplevelse. Jag uppskattar tysta utställningar som inte drar publik, tänker jag surt när jag förstår att jag står i vägen för en skissande dam som ligger på golvet, dold (och djupt suckande), intill en avdelande vägg i rummet.
Svårigheterna att stänga ute omgivningen kontaminerar verken precis som arvet av Picassos monumentala inflytande gör. Jag irriterar mig på hans nakna kvinnor vars kroppar gestaltas från flera olika håll samtidigt men med könet rakt framifrån och i centrum. De framstår först enbart som gestaltningar av konstnärens patriarkala blick. I några av målningarna och i många av etsningarna som visas träder målaren och/eller voyeuren fram med falliska fingrar och inkräktande penslar.
Jag har svårt att inte tappa humöret men så ser jag en alldeles bedårande fot och hittar på så sätt in i verken. Jag följer fötterna och penseldragen med den hudrosa färgtonen och allt blir tyst omkring mig. Penseldragen sträcker sig hela vägen ut i dukarnas yttersta kanter, mjuka geometriska former och tvära kast skapar spänningsfält för social och psykologisk laddning. Jag värjer mig först lite för det uppenbart humoristiska men slutar upp med det när jag förstår att det jag uppfattar som försvar från målarens sida kanske i själva verket kommer från betraktaren – mig.
Några nedslag i hans tidigare produktion tydliggör förändringarna i hans sena måleri. Omsorgen i penselstråken och lagren av färg samspelar så fint med undersökningen av kvinnorna i porträtten La femme aux yeux noirs (Dora Maar) och La femme a la collerette bleue, båda målade 1941. De för tiden radikala målningarna får en nästan overklig tyngd när de ställs mot verk från sextiotal och tidigt sjuttiotal. Sida vid sida växlar de sena verken mellan att upplevas som lustfyllt/nervigt/spontana och slarvigt/bortskämt/självupptagna.
Det märkvärdiga med utställningen är att det motsatta också uppstår, de sena målningarna får tyngd av sin omedelbarhet och de äldre kan kännas lätt förlegade och förhållandevis ofria i sina anspråk. När jag väl lyckas fixera mitt fokus kan jag följa Picasso i ett pågående nu, detaljer förankrar upplevelsen av ett aldrig avslutat måleri i en fortlöpande tillblivelse.
Sist jag var i Paris tillbringade jag en eftermiddag på Picassomuseet, det var rätt tomt på folk eftersom delar av utställningen hängdes om. Jag minns att jag tänkte att som konstintresserad är det svårt att känna sig som en främling, var man än befinner sig. Det är bara att kliva in på närmaste konstutställning, så känns det som hemma. I Paris tyckte jag mig följa en Picasso som fick tid och rum att flöda genom mig, allt mitt motstånd bestående av vad jag upplevt som överexponerad genikultförsvann. Det är kanske så med de där konstnärerna som funnits där från början och format ens intresse. Man måste lämna dem för att så småningom kunna ta sig tillbaka hem igen.
Utställningen på Moderna museet har en tydlig ambition att visa de sena verken i skenet av hans tidigare konstnärskap, men också med tanke på vad som uppstod efter hans död. Neo-expressionister som Baselitz och Basquiat nämns i utställningstexten och utan att visas uppenbarar sig deras verk som förnimmelser av vår närhistoria och samtid. Utvecklingen av den figurativa konst som skapats efter och parallellt med den abstrakta riktning som Picasso aldrig intresserade sig för, är påtaglig.
Målaren och hans modell, musketörer, omfamningar och porträtt är återkommande figurer som följer på varandra i öppna ytor med en vinkelformad vägg. Ett mer avskilt rum riktar in sig på att försöka gestalta något av den tidigare nämnda utställningen på Påvepalatset 1973, öppnad kort tid efter hans död. Ett annat rum handlar om skulpturgruppen Frukost i det gröna som finns i Moderna museets trädgård. Det är fascinerande att se Picassos vikta kartongmodeller som Carl Nesjar utgick ifrån när han färdigställde betongskulpturen.
Ljudlöst jublande över upplevelsens ”släpphänta kaos” lämnar jag museet med förhoppningen om att målningarnas reducerade och lustfyllt experimentella penseldrag ska följa med de där högljudda unga människorna hem. Som en av de sista stora målarna i sin generation envisades Picasso med ett måleri vars direkthet och tempo känns fångat mitt i steget – det färdiga verket gestaltar också tillkomsten.
Hans fragmenterade sammansättningar av objekt och omgivning leker med perceptionen. Att han aldrig utelämnar målarens betraktande utifrånperspektiv skapar en sammanblandning mellan hans figurer och konstnären själv. Det okonstlade och direkta i de sena verken utmanar betraktaren med en omedelbarhet som kilar in sig mellan det barn vi varit och den person vi tror oss ha blivit. I den ömma punkten blir Picasso nog kvar, också hos framtida konstälskare.
Emma Warg
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 22 november 2025 – 5 april 2026
