Mitt i livet i färd med att smälta en plötslig insikt. Så möter man Sean Henrys skulpterade figurer. Konstnären är född -65 i England och utbildad på keramisk högskola. Han har flera skulpturer utplacerade på offentlig plats i Sverige. ”Standing man” står utanför ingången till Blå porten och fram till hösten 2014 kommer vi även att ha möjlighet att stöta på hans ”Sitting man” på Djurgården. Utanför Gävle sjukhus är skulpturen ”Man looking up” placerad. Han börjar med att skulptera sina figurer i lera i en realistisk stil men ser gärna att något spår av handen syns i slutresultatet. I motsats till exempelvis den amerikanska popkonstens polykroma skulpturtradition med släta naturtrogna ytor. Lerfigurerna gjuts i brons och målas sedan med billack som är hållbart när skulpturerna placeras utomhus. Vanligtvis görs skulpturerna i tre exemplar, berättar Sean Henry, och är identiska förutom den skillnad som kan uppstå då de målas för hand.
Figurerna som avbildas är inspirerade av verkliga människor men ändå förkroppsligar de ett mänskligt tillstånd mer än en specifik person. Henry föredrar att se sina figurer som anonyma trots den yttre likheten med inspirationskällorna. I skulpturen ”The Wanderer” har han utgått från en känd operasångare och kvinnan i skulpturen ”Sleeper” var tillfälligt assistent till en gallerist. Andra modeller har han mött av en tillfällighet på gatan, det kan vara udda karaktärer i samhällets utkanter eller helt vanliga människor på väg till och från arbetet. Modellerna verkar vara ett axplock av personer vi stöter på i vardagen.
Resultatet är en bild av människor som i den stund de avbildas har ställt sig utanför all gemenskap för att försvinna in i egna tankar. Det är inga vinnare men kanske heller inte uppenbara förlorare. Hans figurer tycks ständigt i färd med att möta någon av livets upprepade utmaningar. En slags vardagens kämpar. Hade han inte laborerat med storleksförskjutningar hade figurerna kanske framstått som platta och stereotypa karaktärer utplockade ur ett realistisk tecknat seriealbum eller en udda figur i ett engelskt kriminaldrama. När han skildrar sina figurer inifrån, i ett tillstånd som för stunden slukar all uppmärksamhet, förstärks de narrativa egenskaperna. I glidningen mellan utanför- och innanförskap och i kombination med storleksförskjutningen uppstår en poetisk klang som gör att figuren börjar berätta. Det påminner om skådespelarens närvaro på scenen som både sig själv och den roll han försöker gestalta för publiken. Konstnären själv beskriver det som att de figurer som är mindre än verklig storlek väcker sympati eftersom de vädjar till oss som barn, medan de som är större väcker tankar om det som är större än oss själva.
Trots ursprunget i verkliga människor berättar figurerna alltså inte om någon enskild person utan tangerar det allmänmänskliga och existentiella. Som att de laddas med mänsklig energi av det inåtvända tillståndet. Hur uppfattas människor som är helt uppslukade av sig själva och stunden? Handlar det om självupptagenhet eller kanske tvärtom, om utsatthet? Det finns en nonchalans i att vända sig bort men det kan också tolkas in ett politiskt ställningstagande i att vända sig från världen. Samtidigt är det ett sårbart tillstånd eftersom man inte kan kan skydda sig själv på samma sätt när man släpper omvärlden och vänder fokus inåt. Det tycks i slutändan fungera som ett icke-hierarkiskt tillstånd där dessa figurer möter betraktaren utan kontrollbehov och bara är det de är i stunden.
Adress: Hudiksvallsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 20/2 – 30/3
Maria Johansson (text), Galleri Andersson/Sandström (foto)
