I konstnären Samson Kambalus (Malawi/Storbritannien) utställning Fracture Republic på Galerie Nordenhake möts jag i entrén av en stor elefantliknande gestalt. Skulpturen har en skalbaggeliknande kropp med breda ben, smala vita betar, runda öron och en tofs till svans. Skinnet som täcker kroppen är hopsytt av flera svarta tygstycken och snabeln pekar rakt upp mot taket som i en välkomnande hälsningsgest. Det är ett tongivande möte, oss emellan. Elefantens opolerade uttryck frigör en underliggande humor som jag både uppskattar och snart ska komma att återse i andra konstverk. Det är en rebellisk och lekfull typ av humor.
Att skulpturens skinn består av sönderklippta examensdräkter från Oxforduniversitetet är ingenting jag vid första anblick förmår se, utan något jag läser om i galleriets presentationstext. Så här i efterhand är det oklart om tofsen på rumpan gav mig en antydan om tygets ursprung, eller om jag bara inbillar mig att det är så nu när jag faktiskt vet vad det är jag ser. Första gången skulpturen visades var i somras i Kambalus utställning New Liberia på Modern Art Oxford. Kanske var Oxford-referensen mer synlig för en betraktare just där, på en plats så präglad av den specifika universitetskulturen.
Elefanten fick sin form i Oxford, men dess särskilda utseende har också ett annat ursprung. Kambalus konstnärliga arbete är i hög grad sprunget ur hans egna tolkningar av Chewa-folkets Nyau-kultur i Malawi – en spirituell tradition och en gåvokultur som innefattar ritualer med masker. Elefanten i entrén utgår från en mask och karaktär som kallas Njovu. Svårigheterna kring själva gåvogivandet intresserar Kambalu. Att ge någon en gåva innebär ofta att mottagaren känner sig tvingad till någon form att återgäldning. En hierarki uppstår mellan den som ger och den som tar emot.
Inom Nyau-kulturen aktualiseras däremot gåvogivandet i lekfulla ritualer med masker, skådespel och dans. Leken fyller med andra ord en central funktion och verkar bortom varufiering och annars etablerade roller eller hierarkier, så också inom den konst som presenteras på Nordenhake. Kambalu såg tidigt likheter mellan Nyau-kulturen och situationismens idéer om konsten som infrastruktur och social praktik. Den löst sammansatta gruppen etablerades 1957 i Europa och hade en uttalad strävan att motverka kapitalets dominans i samhället. Och trots att jag nu befinner mig i ett galleri som inte bara visar utan även säljer konst, är det uppenbart att konsten inte kan kategoriseras enbart som en handelsvara. Jag bär fortfarande med mig elefanten, om än ej i fysisk form.
I galleriet presenteras även flera andra konstverk i form av abstrakt ihopsatta flaggor, grafik, skulptur och videoverk. Längst in står en mindre bronsmodell av skulpturen Antelope, som Kambalu ska producera till den fjärde sockeln på Trafalgar Square i London. Verket är ett monument över baptistpastorn John Chilembwe och utgår från ett foto som togs 1914 vid invigningen av Chilembwes nya kyrka i det koloniala Nyasaland, nuvarande Malawi.
Fotot föreställer två män i hatt: Chilembwe och den vita brittiske missionären John Chorley. Det är en talande bild. Under det koloniala styret var det nämligen förbjudet för svarta personer att bära hatt i närheten av vita. Chilembwe spred senare fotografiet som propaganda och ledde ett uppror mot kolonialismens orättvisor. Året efter fotot togs mördades han och den nyinvigda kyrkan förstördes av militärpolis. I Kambalus skulptur presenteras Chilembwe i betydligt större skala än Chorley. Det är en förskjutning av perspektiv som sker, och en annan syn på historien som ges utrymme.
På väggarna runt om i galleriet sitter ett antal mindre skärmar som visar sepiatonade videoverk som påminner om korthuggna scener ur det tidiga 1900-talets stumfilmer. Under flera år har Kambalu arbetat med vad han kallar Nyau cinema: spontana platsspecifika filmer som är kortare än en minut, ofta filmade av främlingar som Kambalu närmat sig på gatan. Även här anas kopplingar till situationisterna och särskilt deras idé om att ”driva runt” i stadslandskapet med syftet att känna in miljöerna och frammana ett lekfullt förhållningssätt till ens direkta omgivning.
Samma underliggande humor som jag först såg i den svarta elefanten, återser jag nu här. I filmen Drawing in the 18th century ses konstnären röra sig framför ett ritbord medan han frenetiskt vevar sin högra arm ovanför ett enormt pappersark, men ingenting tycks fastna på det bleka pappret. Om och om igen loopas filmen, medan jag står kvar framför skärmen. Kambalus filmer rör sig smidigt mellan olika tider, och föreslår nya förståelser inte bara av historieskrivning och förfluten tid utan även av den samtid vi lever i. Innan någon av filmerna visas i utställningar har konstnären själv först publicerat och spridit dem online, som i ett försök att i ett annat sammanhang tillgängliggöra konsten, eller varför inte: erbjuda den som en gåva.
Masha Taavoniku
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 30 september – 5 november 2021
