En del konst ska helt enkelt bara upplevas med så öppna sinnen som möjligt. Så är det med Pipilotti Rists installation ”Homo sapiens sapiens”. Videoprojektionen som visas i enorm förstoring mot innertaket i rummet under Louisianas café är i sin virvlande karaktär inte lik många andra filmer.
Det är mer som att uppslukas av en levande tavla än att se en ordinär konstvideo. Då bortser jag medvetet från Rists andra psykedeliskt inriktade konstfilmer och projektioner. Av dessa har ”Sip my ocean”(1996), som i sin parafras av Chris Isaaks olyckliga kärlekslåt ”Wicked game” successivt skruvar upp tonläget så att sången till slut närmar sig hysterins gränser, tidigare visats på Louisiana.
I jämförelse med den och andra av hennes verk är ljudbilden i ”Homo sapiens sapiens” långt mer lågmäld och behagligt suggestiv. 2005 visades den på Venedigbiennalen. När den nu framförs i Norden vintertid framkallar den en energisk färgkick som torde få den mest surmulna att tina upp inombords.
Trots att den mänskliga kroppen i form av en Venusliknande kvinna med sitt mjukt böljande rörelsemönster stundtals är skrämmande nära känns intimiteten inte klaustrofobisk eller påträngande. Det är bara att lägga sig ner på en av divanerna på golvet, vilka kopplats samman i ett mjukt färgglatt system, och låta sig hänföras av en fantasifull kalejdoskopisk potpurri av blå himmel, blommor, gröna blad, nakna fotsulor, krossat fruktkött och bar hud.
Utställningen pågår under tiden 7/1 – 25/4 2010
Lena Karlsson (text), Pipilotti Rist (foto)
