Jag trevar mig fram i Berghains enorma sal. Det är närmast beckmörkt men jag följer ljudet: Ett grundbuller som minner om ett flygplan som startar, ackompanjerat av drone-liknande våglängder som kränger och spricker. Jag urskiljer även ett slags smattrande, som små små regndroppar som slår mot en metallisk yta.
När jag efter en stunds blindgång står framför Pierre Huyghes loopande Liminals (2026), som projiceras på en nio gånger nio meter stor duk i det anrika gamla elverket, möts jag av någon som tycks vara lika vilsen som jag. En kvinna vars ansikte ersatts av ett hål rör sig runt i ett ökenliknande klipplandskap.
Jag anländer då en nyckelscen börjar. Den ihåliga står vid ett avgrundsdjup. Ljudintensiteten ökar och hon tittar upp mot skyn där en svart oval som liknar det egna ansiktets urgröpning visar sig. Den ovala formen går igen även i klippavsatsens kant.
De visuella analogierna är återkommande i Liminals. Den skickligt gjorda animationen försöker hela tiden tänja på olika gränser. Utanför och innanför, stort och smått och organiskt och dött är några av de binärer som på olika sätt bryts ner. En av filmens stora förtjänster är att mycket av dess tematik förankras i subtila detaljer. Först när jag ser den andra gången noterar jag att många av ökenstenarna är fossiler som bär på minnet av tidigare liv.
Den femtio minuter långa Liminals är gjord för att visas i en loop, och känns också cyklisk. När protagonisten inte står vid sitt stup (vilket inträffar tre gånger) krälar eller går hon runt i öknen. Hon ser vid något tillfälle ut att vilja kräkas, vid ett annat slår hon sitt huvud mot marken. Här förekommer också scener där omgivning och människa på olika sätt flyter samman. Kroppen tycks vid ett par tillfällen födas direkt ur klipporna.
Huyghes ansiktslösa avatar syntes första gången i en utställning på Punta della Dogana i Venedig 2024. Där förekom hon i en interaktiv videoi en större installation som bland annat innefattade olika akvarier med levande skulpturer (till exempel en krabba som bodde i en skulpterad plastansiktsmask). I denna version styrs karaktärens rörelser med hjälp av mikrofoner, kameror och termometrar i det omgivande rummet.
Från 2010-talet och framtår har Pierre Huyghes installationer och performance allt mer kommit att likna genreöverskridande allkonstverk där slumpartade och auto-generativa biologiska processer spelar en stor roll. Många av dessa verk har varit mer eller mindre platsspecifika. I The Host and the Cloud (2010) samlade Huyghe till exempel en grupp människor som under rituella former utsattes för såväl orgier som kollektiv hypnos. Endast några få vittnen inbjöds att betrakta tillställningen som ägde rum på ett före detta antropologiskt museum utanför Paris.
Berghain besitter en annan historia än en etnografisk institution, men dess subkulturella ursprung och rituella betydelse är för många intimt förknippad med det existentiellt utmanande och subjektsgranskande. Det finns med andra ord en tydlig koppling mellan plats och tematik även här. Men tyvärr tas inte sammanhanget riktigt tillvara på. Platsens aura gör sitt, men det är svårt att inte fantisera om vad Huyghe, med sitt intresse för interaktivitet och sociala medskapandesituationer, hade kunnat göra med ett verk som faktiskt utspelas i en klubbmiljö.
I ett par intervjufilmer med Huyghes medarbetare som visas i anslutning till installationen får jag veta att frågor om kvantmekanik, och kvantforskning är viktiga för konstnären. Den vetenskap som försöker reda ut vilka vår världs minsta byggstenar är, har inspirerat det konstnärliga arbetet enligt ungefär följande resonemang: en observation av verkligheten på nanonivå är en observation av något som definierar möjligheterna till en observation överhuvud taget.
Liminals är ett försök att skildra denna paradoxala känsla av olika verklighetsplan som kollapsar in i varandra. Ett jagvarande som också innebär en medvetenhet om att jaget kunde vara något yttre, som det samtidigt inte är. Huyghe har tydligen också arbetat med kvantdatorer för att generera ljudet till sin film.
Allt det här är ju intressant, men, återigen, inte riktigt integrerat i upplevelsen av verket mer än på ett symboliskt plan. Ljudet kommer kanske nära en representation av något materiellt betingande som egentligen inte går att gestalta. Det är outgrundligt bekant och främmande på samma gång. Men i det här sammanhanget räcker det inte för att fördjupa min upplevelse av, eller insikt om, vare sig mitt eget vara eller kvantmekanikens vidunderlighet.
Liminals är, sammanfattningsvis, tankeväckande, men det är svårt att inte betrakta projektet som en missad möjlighet att göra något mer inbjudande. Jag hoppas att Huyghe i framtiden ägnar sig mindre åt det bombastiska, distanserade och storslagna, och mer åt en lågmäld förankring av kulturella och epistemologiska traditioner i lokala sammanhang.
Silver Carlsson
LAS Art Foundation, Halle am Berghein, Am Wriezener Bahnhof, Berlin. Pågår 23 januari – 8 mars 2026
Silver Carlsson är konstnär och skribent verksam i Malmö och Berlin
