Flera av utställningarna jag såg öppnade relationer mellan sig genom deras olika användning av rummet. Den brasilianske konstnären Carlito Carvalhosas (Sonnabend Gallery, t.o.m. 17 mars) installation ”Shift” är till en början svår att orientera sig i eftersom tunna vita filtdraperier täcker rummet från tak till golv (övre bilden). Ett sugande vinddrag bildas när jag öppnar galleridörren och sätter de väldiga tygstyckena i rörelse, men snart förstår jag att tyget hänger i parallella rader och jag ser att de bildar en mjukt svängande korridor som leder mig framåt. Tygets nästan immateriella struktur och det vita dimmiga ljuset från en vägg med lysrör löser upp rummets proportioner på ett raffinerat och överväldigande sätt. Carvalhosas tydligt redovisande estetik bygger på en rumslig förståelse som samtidigt är poetisk, intim och monumental.
En iscensättning av ett annat slag har miniretrospektiven med ett antal rekonstruktioner av Fred Sandbacks verk (David Zwirner, t.o.m. 21 april). Sandback, som avled 2003, arbetade med färgade garntrådar som han spände i diagonala linjer i rummet. Hans minimala ingrepp intensifierar rummet på ett lågmält sätt och gör betraktaren akut medveten om sin position i förhållande till rummets rymd. I utställningen har man byggt upp en skalenlig kopia av det legendariska Heiner Friedrichs galleri i München där Sandback ofta ställde ut på 1960- och 70-talen. Därigenom får utställningen närmast en museal tyngd som visar på de starka finansiella muskler som de etablerade gallerierna i New York har.
Även om flera av gallerierna ofta är stora som konsthallar finns det undantag. Polly Apfelbaum ställer ut i ett hål i väggen (Hansel & Gretel Picture Garden, t.o.m. 28 april). Hon visar en samling bord med upphällda högar av olikfärgat glitter på fyrkanter av plast i ett slags löst hållen ordning. Att glittret har placerats på utrivna sidor av New York Times skapar en grafiskt tankfull kontrast till färgprakten (nedre bilden). Apfelbaums ”Flatland: Color Revolt” är lekfullt tilltalande och har ett slags lyxigt allvarsam ton. Hon är en favorit sedan jag såg hennes utplacerade tygbitar i ”Måleri: Det utvidgade fältet” på Magasin 3 i mitten på 1990-talet.
Cindy Shermans fotografier visas i en stor retrospektiv på MoMA (t.o.m. 11 juni), men utställningen gör mig besviken. Kanske beror det på mängden av verk eller på likheten i dem som därmed tydliggörs, för Shermans färgglatt stereotypa kvinnor lämnar mig märkligt oberörd. I mindre doser har jag ofta fängslats av hennes kameleontiska identitetslekar, men här förtar verken varandras effekt och hon tycks endast upprepa samma bild om och om igen. Sviten med hennes ”Untitled Film Stills” (1977-80), som visas komplett, är dock en samtida klassiker!
En helt osannolik samling av målningar från början av det förra seklet ingår i ”The Steins Collect” (Metropolitan Museum of Art, t.o.m. 3 juni), som i höstas visades i Paris. Framför allt är det verk av Picasso och Matisse som syskonen Stein samlade på sig med en utpräglad känsla för det som var nyskapande. Picassos makalösa porträtt av Gertrude Stein, några otroligt märkliga målningar av Picabia och mängder av dokument ingår i utställningen som innebär ett unikt tillfälle att ta del av en sedan länge spilttrad samling. Det verkligt intressanta är att så många av målningarna visar konstnärernas steg på vägen till senare mästerverk.
Verken på New Museum löper mer i linje med en etablerad konceptuell stil, och ofta med ett städat tillbakahållet uttryck som resultat. Utställningen tycks vara löst indelad efter olika existentiella undersökningar kring identitet och minne, eller efter ett rent formellt sökande inom skulptur och måleri. Uttrycken är många men har oftare en mer direkt politisk laddning. Cinthia Marcelles video ”O Século (The Century)” (2011) uppvisar ett rent ursinne med sitt bombardemang av bråte som kastas in i bild från en osynlig källa. En otyglad frenesi som förmedlar en frustrerad reaktion på den rådande ordningen. Lynette Yiadom-Boakyes egentligen märkligt konventionellt målade porträtt, ger en annan hotfull bild av idag. Hennes svarta gestalter sjunker nästan in i målningarnas bakgrund, väcks till liv av mönsterdetaljer i kläderna eller i blänket från ögonen. Två konstnärer vars olika uttryck för mig framstår som självständiga i en utställning som annars mest ägnar sig åt att skrapa på ytan.
Magnus Bons (text och foto)
