Solnedgången gick hand i hand med regnbågen i Enno Halleks konst. De två väderfenomenen var hans allra käraste motiv. ”En länk till min uppväxt ombord på en fiskebåt på Östersjön”, som han själv skrev om sitt receptionsstycke till Konstakademien, en färgsprakande solnedgång på en hjärtformad träbit. Han valdes in 1974, och redan året före målade han sin antagligen mest sedda regnbåge, den som storslagen välver sig över taket på Stadions tunnelbanestation, utformad tillsammans med konstnären Åke Pallarp.
Enno Hallek använde alla regnbågens färger, men nog var det framför allt fördrivningarna mellan färgerna som blev hans signum. De uppträder överallt på åror, sågar och ok, på fiskformer, slingrande landskapsbilder och himmelsskrapor. Färg- och ljusskiftningarna – ”glissandot”, som han kallade det – utvecklade han till ett anspråkslöst mästerskap. Och lyckades därigenom fånga något av luftens lätthet och ljusets flyktighet.
Han målade livets berusande frihetskänsla.
Med karaktäristisk självdistans kallade han bearbetandet av sina barndomsminnen för ”ältandet”, men också för ett utdraget ”motstånd” mot hemlandet Estlands ockupationsmakter. Sovjets invasion under kriget följdes snart av Nazi-Tysklands ockupation 1941, innan landet något senare blev sovjetiskt igen. 1943, när Enno Hallek var 12 år, flydde familjen med fisketrålaren över Östersjön och hamnade så småningom i Blekinge.
Och genom en märklig slump, fast av helt andra orsaker, är det ju över samma hav som generationskollegan Lars Olof Loeld några år senare för första gången betraktade solnedgången. Den som kom att bli hans motiv. Båda konstnärerna förenade sin förkärlek för folkkonst med ett konceptuellt förhållningssätt. Såväl Kandinskys färglära som den vetenskapliga strängteorin ingick i Enno Halleks motivvärld.
För några år sedan tillbringade jag en dag med honom inför skrivandet av en artikel. Genast slogs jag av hans osedvanligt glada humör och pliriga humor, parad med en flödande nyfikenhet både för vem jag var och för aktuella samhällsfrågor. Förmiddagen övergick i gemensam lunch och sedan fortsatte den generösa genomgången av verk från sex decennier i ateljén i Malongen vid Nytorget.
Hans engagemang för miljö och medbestämmande märktes inte bara i konsten. Under 1970-talet deltog han såväl i kampen om almarna i Kungsträdgården som i Kungsholms Byalag, en folkrörelse som motsatte sig den rådande rivningsvågen av innerstaden.
De bärbara solnedgångarna är Enno Halleks lika enkla som geniala konstruktion, hans fantastiska uppfinning. Två figursågade halvcirklar av plywood, en med ett handtag, sammanfogade med snören och vingmuttrar. En metod uträknad för att tillvarata materialet, för att få så lite spill som möjligt.
Runt 1990 började han arbeta på målningarna, som ofta involverade utställningsbesökare under olika performance. Men vad är det egentligen man bär omkring på? Cirkelformen som bildas när de symmetriska delarna förs samman, och som utmärker solens plats – den är tom. Laddningen i objektens mittpunkt skapas av frånvaron av material.
Under 2000-talet fick Enno Hallek något av ett andra genombrott med en rad utställningar, bland annat på Moderna museet 2008, Konstakademien 2018, Tensta konsthall, Eskilstuna konstmuseum, Mint konsthall och galleriet Stene Projects (alla 2019). Dessutom visades han utomlands både i Tallinn och Riga.
Hans medverkan i grupputställningen ”As though we hid the sun in a sea of stories” på Haus der Kulturen der Welt (HDW) i Berlin 2023, ledde till att Guggenheim Abu Dhabi, smått sensationellt köpte in 42 individuella solnedgångar till sina samlingar. Museet planerar att öppna senare i år.
Enno Hallek hade ett ingående intresse för den så kallade strängteorin. Där anses universums minsta beståndsdelar inte vara fasta punkter, utan strängar vars vibrationer skapar partiklar av olika slag. Ljuset sägs vara både vågor och partiklar, och befinner sig på flera platser samtidigt. I förlängningen blir då även konstverket dubblerat – och existerar parallellt i sitt material liksom i tankarna och minnena det framkallar.
Enno Hallek (1931–2025) avled på nyårsafton en kort tids sjukdom.
Magnus Bons
