Meta Isæus-Berlin visar måleri i utställningen ”Mörkersyn” på Bror Hjorts hus i Uppsala. Eller är det en installation? Arbetet med målningarna har pågått under ett år för just den här utställningen och platsen. Så vilket det än är, måleri eller installation, kan man kalla det platsspecifikt. Även det ljust gråblå sammetsdraperi som löper längs rummets fönstervägg och subtilt blandar sig i samtalet med de upplysta målningarna samtidigt som det stänger ute dagsljuset, är tillverkat för utställningen. Målningarna hänger på rad i ett korridorliknande rum och är starkt upplysta med spottar som exakt avgränsar målningens yta. (Det är svårt att förstå hur de arbetat med de cirkelformade takspottarna för att belysa dessa fyrkantiga målningar, ljuset är så exakt avgränsat att man vid första anblicken frestas att tro att det är ljuslådor).
En effekt av belysningen är att de pastelliga färger Isæus-Berlin blandar med jordiga toner närmar sig neon i lyskraft. I övrigt är rummet helt mörklagt, vilket effektivt försätter betraktaren i en mottaglig, uppmärksam och aningen utsatt sinnesstämning. Målningarna är delvis abstrakta med breda ibland klumpiga penseldrag över duken. Färgens och penseldragens rörelse över duken påminner om hur vatten flödar och virvlar i ett vattendrag. De abstrakta delarna i målningen tar plats sida vid sida med drömlika scener och figurer.
Konstnären har med sitt val att presentera målningarna som badande, nästan duschade (återigen en referens till vatten) i ljus, tagit ett stadigt tag om rummet, och som betraktare övertygas jag av tilltalet.
Utställningstiteln ”Mörkersyn” har, som så ofta med titlar, en dubbel betydelse. Dels behöver man som betraktare vänja sina ögon vid mörkret för att i praktiken kunna ta sig fram i omgivningen, eftersom rummet är mörklagt. Dels menar konstnären att det hon berättar har kontakt med den mörka sidan inom oss, att hennes inre syn dras mot mörkret.
Meta Isæus-Berlins konst har alltid fått mig att tänka klarare – vilket inte betyder att den inte väcker känslor också, för det gör den. Det första minnet jag har av hennes verk är från konsthögskoleperioden; en vägg täckt med gummihandskar fyllda med vatten. Verket hade ett intuitivt uttryck, det var både läskigt och vackert med ett underliggande drag av osäkerhet eller otrygghet. Därefter har en rad installationer, allt som oftast med vatten, passerat på konstscenen. Och gjort intryck. Speciellt den som visades på Kulturhusets utställning ”I love it, what is it” 2015, där ett upphöjt badrum klätt i vitt kakel oavbrutet översvämmas av vatten. Installationen förmedlade en påträngande upplevelse av en lurande katastrof bakom en blänkande fasad, samt av en svårighet att trots goda förutsättningar hitta harmoni och rofylldhet. Och i detta en känsla av katarsis, att dra ut proppen och låta det som finns under ytan strömma fritt.
Sedan kom hennes målningar. De flödade som vatten ut över hela Liljevalchs konsthalls väggar 2006, färgen rann envist i sjok över de stora ytorna med teman, inklippta likt montage, från vardag, drömmar och symboler. De slog inte an på det sättet hennes installationer gjort även om jag hade behållning också av dem. Jag ifrågasatte aldrig konstnärens intention eller autenticitet. Och med tiden har jag kommit att uppskatta hennes måleri alltmer. Målningarna får mig att, som sagt, tänka och reflektera. Och till syvende och sist är det väl just det vi behöver och kan kräva av konsten.
Med utställningen på Bror Hjorts hus får konstnären mig att se konstnärskapet på ett nytt sätt. Även om måleriet får stryka lite på foten är kombinationen måleri, ljus och installation i symbios. Vissa valörer och subtila delar i målningarna går bort, men samtidigt vinns något annat. Största behållningen av Isæus-Berlins konst är att den är intelligent och sällan narcissistisk. De tankar och frågor den väcker tycks i slutändan alltid relevanta. Även om jag tror att utställningen blivit ännu bättre om det gråblå sammetsdraperiet längs fönsterväggen hade fått någon form av belysning, kanske längs takkanten. För i nuläget har draperiet en större betydelse för helheten än det får kredit för. Trots detta är det första gången på lång tid jag så tydligt upplever nya möjligheter för måleriet.
Maria Johansson
Foto: Bror Hjorths Hus, Norbyvägen 26, Uppsala. Utställningen pågår 30 januari – 13 mars 2016
