På vilken slumpvis vald lista som helst över världens viktigaste uppfinningar finns det en som alltid hamnar inom topp fem: boken/boktryckarkonsten. Det är inte svårt ett förstå. Vissa uppfinningar har på kort tid förändrat världen fundamentalt, som ångmaskinen, elektriciteten och Internet. Men utan möjligheten att spara och föra kunskap vidare i tryckt form hade de flesta av de innovationer vi förknippar med utveckling och modernitet stått sig slätt.
Som vanligt när det gäller innovationer har konstnärerna tidigt varit på hugget. 1700-talspoeten och konstnären William Blake brukar anses vara en föregångare. Det modernistiska avantgardet förvandlade genren artist’s books till en hybrid av kulturkritik och gränsöverskridande estetik, inte minst i den flodvåg av artist’s books som vällde fram under 1960- och 70-talet. I vår del av världen har man inte befunnit sig i bakvatten. I pionjärverket ”Artists’ books from a Swedish point of view” (2021) dokumenterar Thomas Millroth mer än 450 svenska och nordiska konstnärer med artist’s books på sitt samvete.
Man måste inte känna till detta för att ta sig an Marja-Leena Sillanpääs utställning ”Librarium Futurum 1968–2028” i Marabouparkens stora utställningsrum. Men det skadar inte, för hon bedriver ett lågmält samtal både med konsthistorien och den egna livshistorien. Det ”bibliotek” som är själva utställningen kan sägas ha tagit sin början redan 1968, då konstnären var tre år gammal, men det var först 2015 som tanken föddes om att betrakta konstnärskapets delar som ett bibliotek, och som idag omfattar mer än 3000 föremål. Om två år kommer det att vara fullständigt.
En del av biblioteket visades förra året vid Slussens tunnelbanestation i Stockholm, men presentationen på Marabouparken är den första generalmönstringen av helheten. Marja-Leena Sillanpää talar dock ogärna om projektet som artist’s books. Hon vill hellre associera sina böcker och bokinstallationer med skulptur.
Renläriga bibliofiler ryser förmodligen inför sättet som hon tar sig an böcker på: hon river, borrar, viker, bränner, klistrar och målar tills hon frammanat en känsla av oigenkännlighet, som samtidigt paras ihop med förnimmelsen av att befinna sig inför något välbekant. Att göra åverkan på böckerna ser hon som ett sätt att återupprätta dem och ge dem en ny värdighet (de är oftast kasserade gåvor eller antikvariatsexemplar).
Till viss del kan ursprungsböckernas innehåll eller författarens person ha en betydelse för slutresultatet, men den kopplingen är snarare av ett intuitivt slag än ett litterärt. Marja-Leena Sillanpää söker sig hela tiden in mot det personliga perspektivet, det som knyter samman barndomsupplevelserna med vuxenlivet. Barnteckningar och övermålade trycksidor är, sedda ur denna synvinkel, två kompletterande vyer mot samma tysta berättelse om människoblivandet.
Ibland lämnar hon för ett ögonblick det allra sköraste tilltalet, och svävar ut i fluxus-inspirerade krumsprång, som: ”Att dela en bok på hälften, att blanda de utskurna delarna som en kortlek, att fästa tillbaka varje sida slumpartat”. Andra gånger låter hon stumheten tala, som i en serie med svarta, förseglade böcker som också är ett minnesmärke över kritikern och konstprofessorn Peter Cornell.
De kulturella konnotationerna till trots är det verkens objektkaraktär som dominerar och imponerar. Jag anar släktskapet med konstnärer som Anselm Kiefer och varför inte Jan Håfström, där lager på lager av historia ges en fysisk kropp som i sitt samtidiga växande och förfall speglar världens inre tillstånd.
I mitten av utställningslokalen har Marja-Leena Sillanpää byggt upp en sorts teaterscen, där böckerna kan samverka med utställningsbesökare och andra inbjudna konstnärer under utställningstiden. Här drar hon bokens karaktär till sin spets, som ett bindemedel mellan kulturer och individer. Kanske är detta utställningens mest sympatiska drag: viljan att låta läsupplevelsen vidgas till en gemenskap där vi alla deltar på lika villkor.
Anders Olofsson
Marabouparken, Löfströms allé 7-9, Sundbyberg. Pågår 7 mars – 3 maj 2026
