Årets Maria Bonnier Dahlins stipendiater, Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian verkar till en början stå så långt ifrån varandra det går att komma i sina respektive uttryck. Men vid en närmare granskning upptäcker man i utställningen på Bonniers konsthall vissa likheter mellan dem. Det finns hos bägge ett berättande element, som hänger nära samman med den egna historien och med egna, högst personliga upplevelser.
Hos Roger Smeby är det erfarenheter av en tillvaro under jord som banarbetare för SL. Det är ett extraarbete han haft under många år. Men i hans målningar är denna realistiskt avbildade miljö transformerad till något helt annat. En kultplats närmast, där allt får en annan innebörd, och där troligtvis allt kan hända, gott såväl som ont.
På denna närmast utomvärldsliga plats är det alltid natt, dit når aldrig dagens ljus. Och rent faktiskt har det också alltid varit natt när konstnären gjort sina erfarenheter där. Detta då arbetet endast kan försiggå de få timmar då inga tåg körs, alltså nattetid. Smeby har berättat att tillkomsten av verket ”Nattuggla” refererar till en arbetsledares anrop i början på varje arbetspass. Denne skriver ”hoho” till sina medarbetare i stället för ”hallå” eller något mer konventionellt. Som ett ugglerop. Som för att säga: Glöm aldrig att vi är nattens varelser.
Då och då återkommer rallarrosen i Smebys verk, en blomma som förknippas med banvallar när plats röjts för järnväg. Verken kan ibland tyckas ha anknytning till rollspel eller Black metal-kultur, men de har också sitt helt egna symbolspråk, där även de vardagligaste arbetsredskap blir magiska hjälpmedel, för en helt annan uppgift. Men oavsett alla referenser talar målningarna för sig själva, i kraft av ett tätt, känsligt måleri, med närmast textila kvaliteter.
Hos Afrang Nordlöf Malekian är det snarare ett ytans spel som skildras. Det är en yta bestående av en uppsluppenhet och ett firande, av förment samhörighet både i familjens och i likars krets, där man samlas kring middagar eller otvungna, lössläppta, till synes sorglösa festligheter. En förvillande ytlighet.
För trots det lättsamma anslaget anar jag ett tvång, något olustigt. Tydligast syns det i den video som visas i det främre biblioteket, ”My Dear Dad Said/Min käre far sa”. En naken överkropp täcks långsamt av svart färg, genom att den ena och därefter den andra handen målas av i relief på den egna kroppen. Allteftersom fylls de tomma ytorna ut med mer och mer färg, medan frasen ”My Dear Dad Said” om och om igen upprepas. Som ett straff som aldrig kan upphöra, eftersom förseelsen är en del av den straffades själva varande.
Verket ”Big Facts, Bigger Fictions” består av ett bokomslag, som enligt konstnären ”alltid sveps runt redan existerande böcker som ingen vill ha”. Det blir en ofrivilligt hård men kanske uppriktig dom. Och ett ointresse för det sedvanliga beskrivandet av den traditionella konsten, eftersom skriften, i detta fall, är en dokumentation över Gerard Bonniers konstsamlande.
Det beskrivna verket är enligt konstnären tänkt att fungera som en ingång till portalverket “Keeping up with the Iranians”, som tillsamman med ett antal arbeten har sin grund i temat: Vad innebär det att leva i sina föräldrars utopi? Denna känsla, att behöva ta del av någon annans dröm, som inte har någon självklar koppling till den nu existerande världen, är kanske drivkraften i hela detta skapande, som i många delar känns som ett totalt uppror.
Nordlöf Malekian berättar vid visningen att hans far var flykting från Iran, och i likhet med sina fränder i diasporan, bar med sig och levde i sin 1970-tals iranska värld, fryst vid den tidpunkt då man lämnade landet. Som i en bubbla man frivilligt valt att gå in och därefter stanna kvar i.
Eller varför inte som i den snökula som skildras i Roger Smebys vackra verk ”M.E.E. II”. Bilden har enligt konstnären sin grund i en återkommande mardröm han hade om en björn, som han valde att oskadliggöra på detta sätt. Genom att för evigt stänga in den i en låtsasvärld, inkapslad i en sfär av glas, där snön visserligen oavbrutet kan falla, men aldrig är kall, bara mjukt inbäddande.
Det finns verkligen något gemensamt i de bägge konstnärernas arbeten. De grundar det i högst personliga upplevelser, bitar av liv och erfarenhet, som på olika sätt bearbetats och getts gestalt i konsten. Hos bägge får drömmen eller fantasin möta en obeveklig verklighet som de kanske därmed lyckas bemästra.
Eva Asp
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 10 december 2025 – 8 februari 2026
