Utställningen tar sin början på Kummelholmens övervåning. Jag sätter försiktigt ner fötterna på det rutmönstrade gallergolvet som sviktar lätt och vars genomsläpplighet ger mig lite svindel. Byggnaden osäkrar och påverkar mig, som vid tidigare upplevelser, med oförminskad styrka. Det råa och brutala är en fin fond för de intryck som nu kommer mot mig från olika håll.
Alice Walters VHS-videoprojektioner på tudelade halvtransparenta skärmar går att röra sig genom. Den ena projektionen är av ett stilla oseende öga och den andra är en mer abstrakt hybrid mellan ett vargöga och konstnärens blick. De är placerade på varsin sida av våningens öppna schakt, som för ihop under och övervåning. En tredje projektion fungerar som ett slags startpunkt och härifrån kommer ljud av en förvrängd AI-röst. Ordflöde och mässande närmar sig det begripliga men girar ideligen mot det obegripliga. Mitt på skärmen svävar de tre X som återfinns i utställningstiteln: XXX KISS CROSS KILL och som sammanfattar X:ets flerfaldiga symboliska innebörder.
El Sayeghs installation av målningar pockar på uppmärksamhet från nedervåningen. Jag hänger en stund över balustraden och betraktar installationen på avstånd. Rutmönstret under mina fötter upprepar sig i en av Walters projektioner, och även i raderna av målningar som speglar sig i varandra på nedervåningen. Det är svårt att se om det är rutmönster eller ränder som ligger ovanpå och invävda i dukarnas ytor.
Ett centralt verk av El- Sayegh är ett upprepat silkscreentryck, en variant av Warhols ikoniska repetitioner av bilder. Jag ser en arm och jag ser en kropp och jag ser spår över kroppen som har krossats av ett fordon. Bilden är från Gaza och den döde är en journalist. Omtagen av bilden gör att det känns som att jag har stängts in i en grotesk spegling av vad som pågår inuti mitt huvud – bland bilder av lidande som aldrig går att ha osedda och ord som inte räcker till för att omsätta det fasansfulla.
Målningarnas kollage-lager av information växlar mellan abstrakta spår och explicita bilder, tryckta eller tillsynes inklippta. Paradoxalt nog känns färgen silkigt tunn och dukens struktur förblir synlig, trots alla lager. Bilder av nakna och torterade irakiska fångar som för tanken till Abu Ghraib- fängelset tar plats intill reklambilder och bilder av bröst. Det gör ont att titta på målningarna, trots de ljusa och peppigt klara akryl- och oljefärgerna.
Målningarnas insisterande och återkommande horisontella gallermönster förstärker upplevelsen av svåråtkomliga lager av information. Informationen finns där, men når den fram? – blir frågan som verken tycks ställa. På golvet ligger abstrakta latexverk, tätt intill varandra bildar de en ram till det stora manifest som konstnärerna skapat och signerat tillsammans. Placeringen på golvet gör den läsbar både från en kroppslängd bort och uppifrån höjden på mezzaninvåningen.
Flödet av intryck är nästan outhärdligt och i början värjer jag mig för hur mycket det liknar de egna tankarnas fragmenterade sammanvävning med det dagliga digitala nyhetsflöde jag tar del av. Innan jag åkte till konsthallen i Vårberg läste jag en essä om (bland annat) Palestina av Johannes Anyuru, i den norska litterära tidskriften Vinduet. Mot slutet av texten skriver han om att gå från att vara betraktare till att bli ett vittne. Bilden av en dödad och torterad journalist och bilderna av de medvetet kränkta och torterade irakiska fångarna tycks användas för att belysa samma sak. Hur hanterar vi den objektifierande blicken och de förtingligande kvaliteter som bilder kan ha?
El-Sayeghs användning av olika raster har hon tidigare beskrivit som ett försök att erövra ett uttryck som varit oåtkomligt för henne. De modernistiskt konceptuella rutmönster jag i första hand tänker att hon refererar till är Martin, Mondrian och Malevitjs abstraktioner av vad jag förenklat uppfattar som känslolägen. Men El-Sayeghs strukturer ger mig inte associationer av den typen, utan likt avsatserna på övervåningen som osäkrar och släpper igenom har de en mer praktisk och social funktion. Betraktaren slussas igenom samtidigt som hon hålls på avstånd.
Både Walter och El-Sayegh arbetar med att bygga upp genom att bryta ned bildvärldar vars flöde drar till sig och avvisar uppmärksamhet. Till synes små detaljer förstoras och tränger undan den huvudsakliga bilden. Det betydelsebärande rör sig, ändrar plats och stillar sig inte. Bearbetningen, alltså själva tillkomstprocessen är hos båda konstnärerna närvarande i verken.
Manifestets titel Painting in the Exploded Field, refererar till kritikern Rosalind Krauss essä Sculpture in the Expanded Field. Krauss har ju även tagit sig an rastret/rutnätets historia och dess dolda innebörder. Hon beskriver Mondrian och Malevitjs utforskande av rastret som ”en trappa mot det universella”, och skriver: ”De bryr sig inte om vad som händer nedanför, i det konkreta.”
Fotografiet riskerar att tillåta betraktaren en distansering och en slutpunkt i relation till det dokumenterade. Walter och El-Sayeghs verk blir till en öppet redovisande undersökning av vad som händer med bilden vid omvandlingen till ett konstverk. Fotografiet och rastret upprepas, exploateras och abstraheras. Krauss metaforiska trappa upp mot det universella, den som lämnar det konkreta bakom sig, spökar på Kummelholmen.
Emma Warg
Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120, Skärholmen. Pågår 10 maj – 15 juni 2025
