På Louisianas höstutställning med 24 internationella samtidskonstnärer, ”The World Is Yours”, bjuds museibesökaren in att delta på fler än ett sätt. Man kan lukta, lyssna, fånga olika radiofrekvenser med hjälp av sina kroppsrörelser i ett stort, svart rum eller frysa jämsides med en bil i Olafur Eliassons industrifrys. Men man kan också titta. Och skulle man välja ut ett representativt verk i samlingen, så hade jag trots alla frestelser vänt blicken mot ett av de mer bekanta uttryckssätten, nämligen ett videoverk av Mircea Cantor. Men varken för att det är bäst eller sämst, utan enbart för att det är typiskt, till viss del i både form och tematik. Videokonst har attraherat flera konstnärer, men intar ingen överdriven plats. Dock är det tematiken som verkligen utmärker filmen, och som samtidigt sammanfaller med utställnings idé.
I Mircea Cantors ”The landscape is changing” skildras en demonstration – men en demonstration i brist på budskap. Plakaten är inte vita med skarpa slagord, utan speglar, som återger världen utefter deltagarnas rörelser. Därigenom försvinner alla typiska demonstrationsinslag: det finns inte ett tydligt budskap, istället förändras spegelbilderna ständigt, beroende på ljus, omgivning och dess egen utformning. På så sätt fångas världen, samtiden och, som vi ofta har hört, det postmodernistiska tillståndet, det relativa och föränderliga. Samtidigt har verket även en politisk sida. Mircea Cantor är från Rumänien, och med tanke på detta kan speglarna kanske uppfattas som en reaktion på östkommunismens tidigare makt: det finns aldrig ett rätt svar, en sanning eller en väg att nå målet med.
Spegelfunktionen är alltså ett väsentligt inslag i utställnings essens. Och en återkommande attityd. Det är tydligt, ja, till och med övertydligt i vissa avseenden. Konstnärerna speglar, återger, reflekterar, kommenterar, värderar och ifrågasätter vår värld, samtiden och dess människor – mig och dig, liten som stor. Detta sker dock på lite olika sätt. Flera har gjort film, några har skapat installationer eller olika slags objekt, ett fåtal ställer ut mer eller mindre traditionella målningar, och en har samlat in svett från män.
Ja, mycket riktigt. Ett av utställningens märkligaste och lite sämre bidrag är norskan Sissel Tolaas ”The FEAR of smell – the smell of FEAR”. Däri har hon samlat in svett – som har uppstått i ångestfyllda situationer – från män i olika delar av världen, och när besökaren kommer i kontakt med en vägg, som har delats in i åtta avsnitt – ett för varje man, reproduceras svettlukten från mannen i fråga. Lukt sägs vara föråldrat: samtidsmänniskan bär ett luktfritt, kliniskt, ideal. Kanske är det så, men verket är inte särskilt konstnärligt fulländat, utan snarare ett välgjort tekniskt experiment. Förvisso ett fascinerande sådant.
Gardar Eide Einarssons och Emily Jacirs verk är, å sin sida, både idémässigt och konstnärligt sett lyckade. Den förres neonskylt ”The World Is Yours”, som finns på museets tak, bär utställningens titel. Och enligt förordet till utställningskatalogen har titeln en paradoxal innebörd: Världen är å ena sidan där, den finns framför dig och du har stor möjlighet att påverka den. Å andra sidan är världen alldeles för stor, oåtkomlig och ångestframkallande. Världen ger med andra ord upphov till både möjligheter och hämningar.
Att man verkligen kan påverka världen visar just Emily Jacir i ”SEXY SEMITE”, som dokumenterar ett socialt experiment. Hon uppmuntrade sina vänner, att på en och samma dag skicka in kontaktannonser till gratistidningen ”The Village Voice” i New York. I samtliga fall var det en exilpalestinier som var på jakt efter en person med judisk tro, med syftet att tillsammans flytta tillbaka till det heliga landet. Myndigheterna uppmärksammade tilltaget och varnade folk för att svara: det kunde ju röra sig om en terrorattack! Emily Jacirs verk är inte lika ensidigt som till exempel Sissel Tolaas’ bidrag. Här kombineras humor och allvar, kärlek och politik, på ett lyckat och välavvägt sätt. Det blir, helt enkelt, inte särskilt platt, snarare tvärtom.
Den danska konstnärsgruppen Superflex videoverk ”Flooded McDonald’s” är också en blandning av högt och lågt, politik och estetik, och kanske är det därför det är så bra. På denna utställning till och med bäst. Med små och känsliga kamerarörelser fångas ödeläggelsen av en McDonald’s-restaurang: långsamt men oupphörligt fylls lokalen med vatten, och till slut flyter allt, hamburgare, stolar, pommes frites, leksaker och allt vad man kan finna i dessa universella restauranger, omkring i något som påminner om ett konstgjort hav. Detta har naturligtvis ett politiskt budskap, men inte desto mindre ett estetiskt anspråk. Den ack så triviala översvämningen görs med hjälp av omsorgsfullt fotografi till ett vackert, ja, till och med sublimt konstverk. Och kommentaren till samtidens naturkatastrofer är uppenbar, men inte övertydlig. Då vattnet tar sig upp mot plastsoffornas sittytor ser det ut som en naturtrogen scen, som om vattnet slår mot stränderna, och tar sig högre och högre upp mot land.
”The World Is Yours” är inte bra, men inte heller dålig. Några enskilda verk är välgjorda, tänkvärda och njutningsfulla, men helheten – att spegla samtiden – är alldeles för omfattande och otillgängligt, för det är ju i själva verket vad all samtidskonst på ett eller annat sätt gör, eller åtminstone försöker göra. Utställningen hade nog tjänat på att ha ett precisare tema, med färre konstnärer men med flera individuella verk. För som det är nu skapar alla dessa möjligheter, konstnärer, uttryck och angreppssätt en närmast ogenomtränglig vägg. Paradoxalt, inte sant.
Bilder (uppifrån och ned): Gardar Eide Einarsson, Olafur Eliasson, Superflex
Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk
2009-11-01 Mikael Andersson (text), Louisiana (foto)
