Oavsett konstnärligt uttryck vittnar Lotta Melins installationer, målningar, filmer eller ljudverk genomgående om en stark skaparvilja. Intrycket är att det handlar om ett lika nödvändigt som pågående görande. Och om ett konstnärskap som tillåter sig att vara spretigt på grund av att det är öppet för att ta nya vägar.
Samtidigt finns det ett antal teman kring kropp, natur och förgänglighet som Lotta Melin återkommer till. Det tillsammans med en dragning för det rituella men med såväl absurda som humoristiska inslag förstärker det sökande och prövande draget. Samt att hon i sina genreblandande dansföreställningar gärna samarbetat med bildkonstnärer, filmare och musiker.
Det blir tydligt när hon fyller alla tre våningsplanen på Norrtälje konsthall. Ett antal videoutdrag från några av de performance och dansföreställningar som Lotta Melin skapat mellan 2007 och 2013 blir genom den varierande presentationen och sammanhanget till egna och självständiga video- eller filmverk i sin egen rätt. Och förvandlas till någonting mer än dokumentära vittnesmål och filmmaterial från ett antal koreografier.
Faktum är att några av dem känns mindre klichéfyllda och överlastade här än då de ingick i föreställningarna. Som exempelvis ”Behind Beyond” från 2011, där Lotta Melin återupplivar den dödsbesatta skådespelaren Sarah Bernhardt i en skräckgotisk doftande svartvit och flimrande film. Nu binder den även ihop bottenvåningen med den första våningen när scener ur den återkommer en trappa upp.
Där finns också ett längre utdrag ur föreställningen ”Gare de nord” från 2013 där vitklädda dansare rör sig genom Konstakademiens bibliotek, hallar och salar. Skildringarna av hur allt verkar behöva omvårdnad, stödjas, bäras och bandageras bildar tillsammans en berättelse om konstens utsatthet där bårar och lindor spelar en viktig roll. I programtexten sades föreställningen vara Lotta Melins avsked till dansen efter flera decennier som dansare och koreograf.
”Med dessa tio föreställningar tar Lotta Melin avsked från danskonsten i den form hon bedrivit den under senare år. Det kulturpolitiska klimatet i Sverige gör det omöjligt att fortsätta. Lotta Melin älskar sina dansare, sina medarbetare och sin publik men vill inte riskera sin hälsa med att stångas mot en byråkratisk apparat där egensinnigt konstnärligt skapande får allt mindre plats”, stod det den gången.
Nu tolv år senare är det ändå fint att ”Gare de nord” får ta så stor plats när den projiceras på en hel vägg, från golv till tak. Här fungerar den som något för de färgstarka målningarna och de olika serierna med tuschteckningar på samma våningsplan att ta spjärn emot.
De färgstarka och till övervägande delen mandalalikande målningarna på väggen mitt emot, med titlar som ”Samlad tid”, ”Mitt ansikte är bortrest” och ”En lönnmördad stjärna”, pekar ut en möjlig riktning. Samtidigt som de stora kroppsdelarna i tusch i ”Vanföreställningar” och de urklippta formerna som hänger från taket likt köttslamsor i ”Furst Mysjkin” poängterar det kroppsliga på ett nästan makabert påtagligt sätt. Överhuvudtaget är ett besvärjande drag starkt närvarande hos Lotta Melin.
Själv dröjer jag mig längst kvar på översta våningen, där ett antal stora röda tuschteckningar ligger likt räddade eller hopskrynklade kroppar på bårliknande metallbäddar. Titeln ”Från havets botten” leder tankarna till en räddningsaktion med osäker utgång. De bemålade trädstammarna ”Vittnena” avslöjar dock ingenting om vad som skett mer än att de betonar att de varit närvarande.
Den närvaron skulle jag också vilja hävda är kärnan i utställningen ”Hösten är vårens glöd” – eller om man så vill själva glöden i Lotta Melins konstnärskap.
Thomas Olsson
Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Pågår 4 oktober – 22 november 2025
