Västerås konstmuseum visar en stor och vackert installerad utställning med Lotta Antonsson där besökaren företrädesvis möts av fotografiska bilder och naturalier av olika slag. Skal från blötdjur och tagghudingar visas antingen noggrant uppradade på spegelklädda podium, alternativt invaderande det fotografiska bildmaterialet. I utställningen finns också några stora silverglänsande skulpturer och ett textilt verk. En del av utställningsrummet är avsatt för ett urval av tidiga arbeten som identifierar Antonssons stora betydelse för en vitalisering av samtalet kring fotografi på den svenska konstscenen under sent 1980-tal. Den historiska delen fungerar väl som en resonanslåda för utställningens helhet och de mer samtida verken.
Bilderna och naturalierna i utställningen förefaller vara insamlade med omsorg och precision. Bildmaterialet är huvudsakligen närgångna porträtt i silverskimrande svartvit gråskala av unga kvinnor. Plockade ut tidskrifter bär de på signaler om publicering, av uppslag, rasterpunkter och möjlig fotobyline. Men också av en hand som bläddrat, klippt, klistrat, veckat och rivit.
Naturalierna är perfekta i sin form och kondition, presenterade i en hybridform någonstans mellan ett traditionellt naturaliekabinett och en butiksdisplay av det mer exklusiva slaget. Flertalet har infiltrerat, alternativt startat en samexistens med kvinnoporträtten. Genom att med sin blotta existens täcka över delar av ansiktena skapar de en ny bildvärld.
Det finns en betoning av ytor i hela utställningen: släta, silvergrå, pärlemorlena, speglande och havspolerade. Det är väldigt mycket hud transformerat till balanserade gråtoner på taktila pappersark. Bildytan, förmedlad genom publikationernas subtila rasterpunkter, möter vassa molluskskal, applicerade som ett andra hudlager. Där uppstår någonting som är svårt att sätta fingret på, men som öppnar för reflektioner kring frågeställningar kring identitet och biologi.
Jag fastnar speciellt för de verk där ett underliggande porträtts helt täckts av söndersmulade vita snäckskal och där endast håret, ögon och läppar finns kvar av den underliggande bilden. Ytor i olika former av översättning som tillsammans skapar en ny och odefinierad entitet.
Genom utställningen kommer jag att tänka på föregångare i vad som skulle kunna ses som en slags subversiv konstnärlig praktik med udden riktad inte minst mot det fotografiska mediet och dess ständiga refererande till verkligheten. Likt flera av surrealisterna samlar Antonsson på fotografiska bilder och leker med och använder sig av mediets potential i relation till verkligheten. Huden tillhör både kvinnorna som finns att beskåda och det fält av publicering av samma hud som blir synligt i ett flertal arbeten i utställningen. Men huden är också blötdjurens som lånat sig till verken och som bidrar med ytterligare ett lager till helheten. Med en lätt hand möjliggör hon läsningar som öppnar sig för fotografi bortom en enkel indexikal aspekt.
Med utställningen medföljer en publikation utgiven av Hallands konstmuseum som delvis sammanfattar Antonssons tre decennier långa konstnärliga verksamhet. På omslaget är ett porträtt av en ung kvinna med två snäckor ovanpå de stängda ögonlocken. Efter utställningen sitter jag på tåget och begrundar omslagsbildens tydliga referenser till en annan resa bortom denna värld.
Björn Larsson
Bild överst: Lotta Antonsson, SEA, 2019. Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2, Västerås. Utställningen pågår 5 september – 8 november 2020
