Minns ni Lasse Lagerbäck? Den trulige förbundskaptenen för det svenska fotbollslandslaget, mannen med träningsoverallsjackan och taktikpärmen i ett fast grepp. Mannen som aldrig tröttnade på att betona vikten av att ”ligga rätt i positionerna” och med sitt spelsystem tråkade ut Sveriges motståndare så till den milda grad att landslaget gång på gång kvalificerade sig till de stora turneringarna, ackompanjerat av en stormflod av kritik från sportjournalisterna. Och utan att någon egentligen vet hur det gick till. Men alla tycktes veta hur det BORDE vara: mer Zlatan, mindre Mellberg, in med Kim Källström och ut med Anders Svensson – eller var det omvänt? – satsa på Elmander och inte på Henke Larsson, våga hålla i bollen eller spela enkelt och så vidare.
Jag känner snarlika vibrationer när jag ögnar igenom presskommentarerna till Modernautställningen 2010. In med Odell och Vilks, ut med Truls Melin. Ut med den tråkiga konceptkonsten och in med målarna. Mer representativitet eller mindre representativitet. Allför många malmöiter på banan (intressant notering av stockholmspressen, som aldrig tidigare klagat på andelen stockholmare i utställningssammanhang). Listan kan göra lång. Dessutom lär utställningen vara tråkig och defensiv, på ett rent Lasse Lagerbäckskt sätt. Men om det stämmer har Moderna Museet ändå åstadkommit en bedrift genom att skapa rejält med debatt. Kanske var det museiledningens dolda agenda? Vem har rätt och vem har fel? Säg din egen mening i kommentarfältet nedan!
1 comment
Jag funderade själv över det som du snyggt kallar Lagerbäcksk defensiv när jag besökte Modernautställningen – för några år sedan hade en samtidsutställning nog varit mer offensiva gester och högljuddhet à la medelhavstemperament. Mer provokation, mindre lågmäldhet.
Samma sak gäller den samtidsutställning Saatchi Gallery i London ordnade nyligen; mindre rasande, påhoppande, mer kontemplerande. Ett tecken i tiden? Kanske är det lågmälda det nya svart?
Och tråkig och defensiv – intressant att klumpa ihop de termerna. Det lågmälda kräver ofta mer av betraktaren, ger inte upphov till lika spontana reaktioner som det provokativa. Om defensivt, inåtriktat därmed är tråkigare är en annan femma. Kanske är epitetet tråkig snarare ett tecken på en rastlös publik?