Hur beskriver man en utställning fylld av konstverk som i hela sin uppenbarelse stretar emot det utsagda och som mest av allt utstrålar ett slags ordlöshet?
Vi som i decennier har följt Kristina Erikssons konstnärskap känner igen Erikssons språk på den nu aktuella utställningen på Anna Bohman Gallery. Omisskännlig är tonen: den som klingar lågintensivt med en densitet som liksom molar sig fram. En i allra högsta grad uppfordrande ton som kräver en oförställd närvaro av betraktaren. Att vi stillar oss, att vi öppnar oss, att vi bildligt talat ställer oss nakna framför verken och där tillåter oss att beröras; inte kvickt och yvigt utan långsamt och famlande. Inte för att där bli omhändertagna utan för att där bli utsatta för en mellanmänsklig beröring som också skaver, fylld av tvekande längtan. Som om en röst försiktigt viskar: Vågar vi vara ensamma tillsammans?
Vad är det som möter oss i galleriets vackra rum? En rad uppspända dukar i olika format som redan innan uppspänning har varit med om sina prövningar. Det buktar sig och bågnar, det veckar sig, det rivs isär och det sys ihop. Om man tänker sig duken som ett slags hud så är huden inte barnets eller ungdomens. Den bär på sin i tid utsträckta livshistoria genom sina skavanker, spår och sår. På duken har det sedan skett en avig penseldans där stegen aldrig är de utlärda.
Istället är det de sökande och snubblande stegen som penseln dansar fram – steg som plötsligt kan accelerera i ett våldsamt crescendo eller i en lustfylld piruett. Penselskriften pendlar således mellan det trevande och det mer bestämda. Blicken far runt på oändliga irrfärder i jakt efter hållpunkter: till en vila vid en form – kanske ett blomsterstilleben signerad av en mor eller en mössa efterlämnad av Basquiat – för att sedan slira vidare på jakt efter nästa.
På några av de nya dukarna på galleriet har ett större kluster skapats i bildernas mitt. Ett mörkt, inte helt tydligt begränsat fält, mitt i det ljusa, där penseln intensivt har skapat en form genom små horisontella, vertikala och snirklande linjer som rytmiskt och Cy Twombly-likt har tillförts i olika kulörer. Så uppstår en lekfull abstrakt kropp. Så uppstår ett imploderande tomrum. Så uppstår en ljudande smärtpunkt.
I andra dukar dominerar helt det vita: det kritiga, det gulnade, det grådaskiga eller det mjölkigt vita. I ett av dessa verk, i det yttre rummet, möter det vita en enkel teckning i kol. Kanske är det tecken för en människa med sina små barnsligt ritade ben och armar på en rund kropp som i sin tur bär upp ett stort känsligt huvud med sluten mun och stängda ögon. Ovanpå huvudet något burrigt, ja vad? En yrvädershatt? En falnad bukett? En förlöst själ?
I utställningen ingår också ett podium med en stor flock smörtaxar i lera, de flesta glaserade. För alla med ett visst intresse för serviser är smörtaxarna ett kärt återseende. Dessa underbart anspråkslösa skulpturer liknar mer eller mindre små kortbenta utdragna hundar och de minner om Höganäsbon Erikssons mångåriga fria skapande i lera, parallellt med tecknandet och målandet.
Så berättar Kristina Eriksson, som ingen annan för oss, om det som finns, om det som inte finns och om det som har funnits. Om det ömsinta och det vilda i våra yttre och inre liv. Om det som binder oss samman och om det som splittrar. Om allt det ljuvligt vackra och det taggigt vresiga. Om de vi älskar och om de vi sörjer.
I Erikssons fascinerande och djupt berörande konstnärskap synes dess historier både byggas upp och vittra sönder framför våra ögon i en fart som knappast kan kallas för fart. Allt verkar i en maklig takt. Är det inte detta som upplevs så häpnadsväckande, i dessa tider när allt skall gå så fort och där målet är otvetydiga påståenden? Att någon påstridigt, genom sin konst, fortsätter att visuellt vörda livets långsamhet, dess ofullkomlighet och dess förunderliga undflyende natur.
Maria Hall
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, Stockholm. Pågår 25 september – 26 oktober 2025
