På årets vårutställning har man för första gången valt att visa alla kandidat- och magisterelever i Konstfacks lokaler vid Telefonplan. Magistereleverna håller till på höglagret medan kandidater visas i huvudbyggnaden. Planläggningen är löst uppdelad program emellan och distinktionerna känns som sig bör meningsfulla fast i många fall inte helt uppenbara. Som man kan förvänta sig tänjer flera av elevernas arbeten på gränserna för hur vi vanligtvis väljer att kategorisera objekt och implementera deras tillhörighet till någon form utav disciplin. Ett gott exempel är ”Growing chair” av Michel Bussien, där vegetation sammanstrålas med möbeldesign i ett försök att på ett modernt vis återförena människan med naturen. Verket består av en transparent, ihålig stol, genom vilken en planterad grön växt beskedligt slingrar sig för att sedan explodera i ett svall av stjälkar och blad ovanför stolsryggen. Utöver skaparens uttalade ambition ställer verket även frågor om hur vi använder oss av begreppet ”natur”. Kan vi verkligen fortfarande kan tala om en sådan, och hur långt sträcker sig begreppet i så fall? Kan det kallas ”natur”, som är fabricerat?
Ada Chirakranonts inbjudande landskapsmöbel är även det ett exempel på hur man friskt blandar hantverk, genrer och kontexter. I det här fallet har studenten tillverkat ett multifunktionellt nät av rep eller snören, utformat på ett vis som kittlar min något puerila fantasi och inspirerar till att hitta på en rad olika aktiviteter man skulle kunna roa sig med i Chirakranonts examensprojekt. Kanske beror detta på ofrivilliga associationer till de typiska knallorangea nät jag minns från en ansenlig mängd klätterställningar jag med entusiasm gästat som barn. Lekfullheten och uppmaningen till deltagande styr tankarna till Franz Wests möbelinstallationer där besökaren erbjuds att bli en del av konstverket genom fysisk interaktion. ”Tactility and the body experience” (som verket heter) fungerar på samma sätt som ett pass-stück till min kropp och min fantasi.
Ytterligare ett svårkategoriserat verk jag vill lyfta fram är utställningskatalogen, tillverkad av Johan Thermaenius och Daniel Mencák. Genom en finurlig uppfinningsrikedom ställer den viktiga frågor om hur vi tittar på konst och design, vilka värdesystem vi använder oss av, vilka egenskaper som signifierar kvalitet och hur vi urskiljer dem. Under locket sjuder en kritik av våra vedertagna beteendemönster i den här typen av kultursammanhang, som lyckas vara imponerande subtil i sin totala öppenhet.
När man besöker Konstfacks Vårutställning kan det vara lämpligt att iaktta en viss försiktighet för att inte av misstag halka på mediadrevets juridiska och moraliserande bananskal. Den enorma fixering vid etik och ansvarstagande som uppkommit av årets konstrelaterade skandaler färgar lätt seendet och gör det ibland svårt att få den där genuina konstupplevelsen. Till exempel drabbar det Oscar Guermouche och hans verk ”Vi vill åka till Moskva”, som består av en serie svenska flaggor prydda med obscena och sexistiska strofer från svenska jägarmarschsånger. Att verket har visat sig vara icke förargelseväckande i den juridiska bemärkelsen, och därmed passande för institutionens utställning, känns verkligen inte relevant för möjliga läsningar av arbetet i fråga. Strålkastaren har liksom riktats åt fel håll, vilket tyvärr kan bidra till att man snabbt dömer ut ”Vi vill åka till Moskva” som ett påpekande av något ”vi redan visste” – nämligen att det finns starka tendenser till hat inom det militära. För egen del ser jag verket som en uppmaning till funderingar kring machokultur, vilka psykologiska aspekter idén om den aggressiva alfahannen opererar på, och en spegling av hur otäckt ett sådant fenomen kan bli i samband med bildandet av en gruppidentitet.
Bland konstnärerna visas också Aida Chehrehgoshas verk ”Till Mamma, pappa och mina två bröder, kapitel V”, som är en del i en längre serie av arbeten om konstnärens trassliga uppväxt. På Telefonplan får vi se ett monumentalt fotografi med måleriska tendenser, där en mängd maskerade gestalter kämpar mot varandra i något som liknar en drömsk krigsscen influerad av Goyas brutala slagfältsskildringar. Längst ner på fotot, i mitten, finns en liten skylt som vittnar om de bakomliggande orsakerna till projektet och bilderna konstnären tillverkat vilka illustrerar hennes egna föräldrars död (som inte finns med på utställningen). Ett problem som ofta uppstår med personliga verk av det här slaget är hur man väljer ut och behandlar delgivandet av privat information. Är det verkligen nödvändigt för mig som betraktare att ta del av Chehrehgoshas synnerligen otrevliga barndom för att få ut det mesta möjliga av verket? I just det här fallet, kanske inte. Fotografiet är tillräckligt visuellt övertygande för att fungera som ett fristående alster, och behöver enligt min mening inte spjälkas upp mot den bakomliggande historien för att uppnå sitt fulla värde.
Att skriva något sammanfattande och generellt om den här utställningen är givetvis väldigt svårt. Mycket har redan blivit skrivet, och hur man än gör befinner man sig i direkt relation till den övriga mediabevakningen. En sak verkar viktig att poängtera: mot bakgrunden av allt rabalder som cirkulerat kring Konstfack den senaste tiden är det lätt att anklaga Vårutställningen 2009 för att vara förhållandevis tam och foglig, ett resonemang som tycks bottna i att provokation i sig skulle ha ett egenvärde. Ser man efter lite noggrannare blir det väldigt tydligt att det fortfarande finns verk på plats som är kritiska, intressanta, väl genomförda och värda vår uppmärksamhet trots att de inte är hysteriskt provocerande, högljudda eller melodramatiska.
Bilder (uppifrån och ned): Aida Chehrehgosha, Ada Chirakranont, Oscar Guermouche
Adress: LM Ericssons väg 14
2009-05-15 Louise Lindvall (text), konstnärerna (foto)
