Beskriv din konst med tre ord: Hanna: Besvärjelse, lust och sabotage.
Hans: Transcendent, affirmativ och metafysisk.
Hur ser din arbetsprocess ut? Hanna: Arbetsprocessen kan se olika ut beroende på omständigheterna och var vi befinner oss i fråga om plats, tid och utställningsdatum. Det är flera faktorer som spelar in, men utmärkande är att arbetet hittar sin rytm när konceptet står klart. Därefter går vi in i en väldigt intensiv fas av arbetet. Då arbetar vi ibland under omständigheter som vi upplever synkroniserade med omvärlden. De är återkommande och meningsfulla, genom att yttre händelser speglar den inre föreställningsvärld som vi tillsammans kommunicerar. Det ger en upplevelse av att vara större än sitt subjekt, vilket är stimulerande.
Hans: Platsen har stor betydelse. Vi har en permanent ateljé i Stockholm, men arbetar också på flera och nya platser. Det genererar bra flöden, och vi gillar båda den här rörligheten.
Betraktar du din konst framför allt som en dialog med dig själv eller med din omvärld? Hanna: Konsten består av en ständig dialog med Hans och med mig själv och världen vi lever i, men också med den magiska, andra världen – den osynliga världen bortom oss. Vi står så klart även i dialog med fiktionsvärlden som vi själva skapar.
Hans: Dialogen sker mellan oss och med mig själv. Naturligtvis äger den också rum med omvärlden vid beställningar av offentliga verk och sånt. Jag söker också hela tiden en dialog med svåra existentiella frågor, men ofta mynnar den ut som svar i en skrattspegel.
Var hittar du inspiration? Hanna: Förstås från livet självt. Alltid är det något som utlöser en så pass pockande och angelägen process att vi bara måste gå in i den. Det kan vara något jag drömt eller behöver, en längtan jag bär på som måste få utlopp eller affirmeras. Det kan också vara händelser, förluster eller något vi sett eller läst. (Som i två utställningar med inspiration från J.M. Coetzees roman ”Onåd”, på Galleri Lars Bohman och Greatmore Studios i Kapstaden. Den ena gjordes i vår fantasi i Paris, integrerad med vår egen exil, den andra växte fram på ”Onåds” verkliga plats i Sydafrika.)
Hans: För mig dimper inspirationen ner blixtsnabb, opåkallad och oförutsägbar. Den ger stark energi till att förverkligas i något medium, oftast måleri. Och detta leder sen till längre associationsbanor som vi färdigställer visuellt, kanske också i film och ljud eller i scenografiska installationer.
Vilka bilder har du omkring dig när du jobbar? Hanna: De inre bilderna är de viktigaste förlagorna men jag använder även skisser, teckningar, textutkast och fotografier.
Hans: För det mesta inga bilder alls, men ibland fotoförlagor, egna teckningar och skisser.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Hanna: Peter Handke med ”Berättelse om ett liv”, Chantal Akerman, Marlene Dumas, Marguerite Duras, Liva Isakson Lundin och Charlotte Gyllenhammar.
Hans: Jean Tinguely, François Dufrêne, Jean Baronnet, Edvard Munch (i fråga om den optimala närhet man kan ha till gestaltningsförmågan rent tekniskt), Siri Derkert, Terry Riley, Piet Mondrian, Monica Sjöö, Tova Berglund, Ann-Sofi Sidén och Jockum Nordström.
Vad är konst till för? Hanna: Allt och Inget. Konsten är fri. Även om jag personligen tycker att konsten nog alltid är ett ställningstagande. Konst är till för att levandegöra verket. Och särskilt att levandegöra det visuella i det som inte går att verbalisera.
Hans: Konsten är skriven i sten. Konsten är också att överleva med hedern i behåll.
Vad är konst inte till för? Hanna: Att förbjudas.
Hans: Att betraktas som en accessoar.
Vilken åtgärd skulle tjäna konsten? Hanna: Skapande av nya och många fler kanaler att nå ut med konsten till alla skattebetalande medborgare.
Hans: Jag tycker att det behövs ökade resurser och fler timmar till estetiska ämnen i alla årskurser i grundskolan.
Tilpo (Hanna Aihonen Eriksson och Hans Eriksson) är aktuell med en utställning på Moderna Museet i Malmö våren 2022, och ställde under hösten 2021 ut i Passagen Linköpings konsthall
