Det var nästan väntat att Klara Kristalova till sist skulle ta steget ända ner i underjorden. Hennes skulpturkonst har tidigare på ett utmärkt sätt förenat sagans vilda fabulerande med psykologins djupdykningar i drömmens världar, alltsammans gestaltat med en teknik som till det yttre påminner om tillverkningen av ålderdomliga prydnadsföremål. Fram till nu har för det mesta formatet varit begränsat, vilket gjort att rummet inte alltid varit till fördel för hennes konst.
Nu har hon tagit några stora kliv uppåt i skalan, och dessutom format presentationen till en totalinstallation där möbler, mattor och även en serie akvareller ingår. Resultatet känns välbekant men ändå nytt. Hennes skulpturer berättar om sökandet efter en egen, hållfast identitet i en värld där så många omkring oss gör sitt bästa för att skriva oss på näsan vem vi är och vad vi bör göra. I en kommande bok om Klara Kristalovas konst har mörkerfurstinnan Martina Lowden skrivit texten, vilket känns passande. För ett ögonblick känns det som om Kristalova flörtar med black metal, men kanske är det de svarthåriga och liksminkade flickorna man misstar sig på. Trots den mörka tonen finns det i Kristalovas verk fortfarande tillräckligt mycket av tron på att det omöjliga faktiskt kan inträffa för att man skall lämna gallerilokalen med ett visst hopp om mänskligheten.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6%5-13/6
Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
