Det blir bättre för dig om du väntar en tid. Du kommer inte att stanna på platsen du är på väg till. Du kommer inte att köpa det du önskar. De flera tusen år gamla profetiorna återkommer som ett mantra, och kanske är de bara ovanligt väl översatta, men de talar direkt till oss som lever idag. Våra prosaiska problem speglas på ett fantastiskt sätt i dåtidens vardagsbekymmer.
Nu ingår de, tillsammans med en mängd andra textfragment upphittade i en antik avstjälpningsplats i slutet av 1800-talet, i ett slags hörspel eller ljudinstallation, men som också är en föreställning – Karl Dunérs ”Sophögen”. En kort tid visas den i Orionteaterns väldiga scenrum, nu fyllt med sand som besökarna fritt får trampa runt i.
Dunérs bekanta skallformer i papier-maché är utplacerade i sanden, en sorts radiomaster som sänder ut meddelandena från förr. De ackompanjeras av inspelade klanger och melankoliskt fiolspel som framförs live under föreställningen – som pågår i åtta timmar, för den som vill. Vaktmästare i arbetsrockar går sakta runt, putsar skallarna och krattar sanden. Ett omhändertagande. Dessa få ingredienser framkallar en kontemplativ och bitvis närmast magisk stämning. Till det bidrar det intensiva lyssnandet från mina medbetraktare.
Vi hör kärleksbesvärjelser, hälsningar, ansökningar i skattefrågor, inventarielistor, böner om hälsa och välgång.
Vid 17-tiden äntrar skådespelare scenen, och allt byter delvis skepnad. Det blir mer teater. Inte sämre, bara annorlunda. Gruppen spelar upp scener ur antika pjäser, de framför fantasifulla skuggspel och dockteater (Thomas Lundqvist är ju fenomenal på att levandegöra dockorna!). Allt med små, omväxlande medel och på ett samtidigt avspänt och dramatiskt sätt.
Även om något i den där ödesmättade existentiella stämningen från innan har lösts upp, så är ”Sophögen” en fascinerande brygga mellan då och nu.
Magnus Bons
Orionteatern, Katarina Bangata 77, Stockholm. Visas 30 augusti – 14 september
